Förstå: Min fru Katten och jag har inofficiellt världsrekord och Nobelpris i mögelskador, vattenläckor och all skit du kan föreställa dig när det gäller ett hus. Det senaste rekordet slog vi när vi under två år hade hantverkare hemma varje dag under elva och en halv månad. Tro mig – det finns inget som att vakna av att någon bilar bredvid din säng klockan sju en bister vintermorgon, när du jobbat till två på natten innan.

Men nog om de stora frågorna just nu, låt mig ägna mig åt en skitsak som är nog så viktig:

Toalettsitsen.

Under den senaste av alla badrumsrenoveringar köpte vi en toalettstol av märket IDO.

Det skulle vara kvalitet, försäkrade säljaren på K-Rauta, där vi köpte allt till badrummen. Möjligen trodde han på vad han sa, vad vet jag? Det finns ju folk som tror på brinnande buskar också.

Låt mig göra en lång historia kort. På sju år har vi bytt ut fem trasiga sitsar till IDO-toaletten på grund av att de är skräp med bristfälliga plastdetaljer. Det hade väl varit okej om vi fått betala de priser IDO sannolikt betalar barnarbetarna i Kina, men eftersom tillverkaren envisas med att varje gång klå oss på 649 kronor för några små plaststycken, så känns det för femte gången inte okej. Det hade varit billigare att köpa en ny, komplett toalettstol av annat märke, inser vi nu.

Men K-Rauta kan man lita på. Eller? Förra gången jag kom dit och betalade 649 kronor försäkrade säljaren med seriös uppsyn:

”Spara bara kvittot, hörru, så här får det inte gå till! Kom hit om den går sönder så ska vi reda ut det här!”

Det gjorde vi i dag, med den trasiga sitsen och kvittot i handen. Den nye säljaren tittade bekymrat på oss:

”Ni skulle ha varit här för en timme sedan.”

”Varför det?”

”Då hade IDO en representant på plats. Och det är klubbdag i dag. Vi bjuder på varm korv och saft. Och kaffe.”

”Vi vill inte ha varm korv. Vi vill bara ha en hel toasits.”

”Tråkigt. Ni skulle ha varit här för en timme sedan. Då var han här. Och vi bjöd på varm korv och …”

”Men er säljare sa ju att … ”

”Så du har inte hans namn uppskrivet?”

”Nej.”

”Det var ju tråkigt. Ni skulle ha varit här för en timme sedan.”

Och så vidare. Förmodligen känner du igen jargongen från en massa diskussioner med en mängd människor på många företag. Kommer någon ihåg en uppgörelse med ett handslag? Nej. Kommer någon ihåg någonting? Nej. Vill någon ta ansvar för något? Helst inte.

Det här är en av anledningarna till att jag älskar WalMart i USA. Jag kan inte minnas hur många gånger under de senaste åren jag stegat fram till bytesdisken med en trasig, misshandlat vara i en bruten förpackning och börjat komma med en förklaring, men direkt blivit avbruten av ett leende och:

”Do you have the receipt, sir?”

Jag har varje gång lämnat butiken med ett leende och pengarna tillbaka. Därför att WalMart – till skillnad från IDO, K-Rauta och en hel massa andra företag – fattat galoppen med att hålla kunden nöjd, glad och leende.

Inte minst när man försökt sälja på kunden skit. Och misslyckats. :o)

Dagens historia slutade med att säljaren på K-Rauta rekommenderade en helt annan, fantastisk toasits med starkare fästen. Eftersom det var klubbdag och vi fick rabatt, lämnade vi butiken rånade på mindre än 500 kronor. Detta visade sig dock vara en klen tröst eftersom två normalbegåvade personer inte, trots säljarens garantier, lyckades montera sitsen på toalettstolen.

I det globala perspektivet är det här naturligtvis något man inte ens ska knysta om, då miljoner människor önskar att de hade tillgång till en toalett.

I det lilla perspektivet gör det vardagen till ett helvete. Är du med? ;o)