Ända sedan barnsben har jag varit – för att låna min vän Per Hellqvists uttryck – aggressivt ointresserad av sport.

Jag tror att sånt där går i arv. Min far tittade aldrig på sport, släpade mig aldrig till en fotbollsplan och såg oförstående ut när han halade upp plånboken för att ge mig pengar till hockeyklubba och hjälm. Det blev andra intressen istället. Tjejer. Böcker. Tjejer. Film. Bilar, Tjejer. Motorcyklar. Tjejer. Musik. Tjejer, resor, kultur och tja – tjejer … Tack, pappsen.

Det blev därefter. Jag var uppskattad som back i fotbollslagen i skolan eftersom jag sprang rakt på de små forwards som kom, och krossade dem med min kroppstyngd. Så småningom visade jag hyggliga talanger i basket men det var i badminton min glans låg. Jag älskade sporten tills vår tränare sa att jag var så bra att jag måste tävla.

Då kastade jag racketen, lämnade laget och gick hem. Forever. Det var inte roligt längre.

Jag kan alltså ingenting om sport och den intresserar mig inte.

Med ett undantag.

Jag uppskattar VM i hockey för att Sverige är bra och för att det går fort. Action.

Därför har jag i år inte bara sett delar av några matcher, utan med skräckblandad förtjusning också följt några av de miljoner expertkommentarer spektaklet för med sig.

Alla vet bäst. Hockeyn är värdelös och man borde inte ens titta på den. Lagkaptenen är en idiot, domarna borde skjutas, alla ryssar borde avrättas och det ryska laget avstängas för all framtid. Svenska spelare som nämns vid namn idiotförklaras på grund av en enda missad passning, en missad målchans eller – än värre – en utvisning (som de samtidigt för beröm för eftersom idioten i motståndarlaget skulle ha en high five i ansiktet med en klubba!)

Det roligaste är att majoriteten av dessa kommentarer kommer från gubbar i min egen ålder. Överviktiga, 50+-män som riskerar en hjärtinfarkt varje gång de böjer sig fram för att knyta skosnörena. Män som inte haft skridskor på sig under de senaste trettio åren och som sannolikt gör bäst i att hålla sig långt borta från idrottsutövningar om inte doktorn gett klartecken först.

Men bäst vet de. Hela tiden. Och alltid efteråt.

Nyfikenheten växer inom mig. Hur känns det att sitta där, för gammal, för fet, med en chipspåse i handen och en öl i den andra, och verkligen känna att man kan och vet? När allt är över och med facit i handen. Bara då.

Blir det lättare att överleva en eventuell jätteflopp i VM då?

För deras skull, hoppas jag det.

Själv hejar jag på Tre Kronor, i vått och torrt! :o)