Från början skapade vi honom, jag och Dan Buthler.

Diskuterade vem han var, vad han ville, vilka metoder han skulle använda. Vem han var släkt med, vilka han kände, hur det stod till med hans empati.

Det gick bra i ”En nästan vanlig man”, kanske genom halva ”Grannen”. Någonstans där på resan, fick Christopher sitt eget liv.

I dag, nu, handlar det inte längre om att styra honom, planera hans handlingar. Christopher finns hos mig dygnet runt och nu är det han som styr mig, som avgör vilka tangenter mina fingertoppar ska slå ner.

Just nu befinner vi oss i mörkaste Småland.

Hemska saker händer.

Och jag längtar hem.