Det var i sanning, mina vänner, en på alla sätt besynnerlig tillställning. Inbjudningskortet, från en anonym avsändare, hade kommit några veckor tidigare. Inget OSA, bara en kort uppmaning:

Kom! Du kommer att trivas. Klädsel: Du.

Så här i efterhand kan jag inte riktigt minnas hur jag tog mig dit eller hem, detaljerna försvann vartefter i en dimma, men allt det där spelar heller kanske inte så stor roll längre. Själva festen, eller snarare dess budskap, var det viktiga.

Lokalen var stor, vackert dekorerad och hade panoramafönster mot havet som piskade upp vita toppar på vågorna i mörkret. Jag lät blicken glida runt medan någon satte ett glas champagne i min hand. Mycket snart kunde jag konstatera att jag inte kände någon i lokalen, men att jag däremot kände igen många av gästerna. Artister, konstnärer, författare, skådespelare, regissörer, tv-personligheter.

De som kom före och efter mig måste ha vetat mer än jag. Så fort de fått sina glas fortsatte de fram till ett stort bord i lokalens mitt, stannade upp och lade sedan sina händer mot en metallplatta i bordet.

Vilsen stod jag kvar en stund. Det hela andades sekt och jag kände obehag inför att närma mig bordet, följa ritualen utan att förstå varför och vad det kunde innebära. För en sekund övervägde jag att ställa ner glaset och smita ut samma väg jag kommit

Men nyfikenheten hindrade mig.

Jag vet inte vad det var med den där champagnen, men jag kände ganska snart en skön avslappning sprida sig i kroppen och hjärnan. Tillsammans med de andra lät jag mig smaka av en generös buffé där i stort sett inget saknades. Jag drog mig tillbaka till ett ståbord, åt och drack medan jag – alltmer häpen – betraktade det scenario som började bli allt klarare framför mig.

”Jag är marxistisk feminist”, sa plötsligt en ung kvinna som kommit till mitt bord. Mannen som satte ner sin tallrik bredvid hennes log, nickade och svarade: ”Ahh, intressant! Själv är jag Sverigedemokrat.”

Strax därefter var de inne i en intensiv diskussion, utan att någon av dem höjde rösten.

Ute på dansgolvet såg jag en ung man med rakat huvud, bomberjacka, kamouflagebyxor och grova kängor dansa loss med en svart flicka.

Jag såg mig förundrat omkring igen och plötsligt slog det mig att det inte verkade finnas ett enda homogent par i hela lokalen. Alla de som åt, pratade, skrattade, dansade och kysstes tycktes vara varandras diametrala motsatser.

Jag drack mer och väntade med spänning. Det här kunde rimligtvis inte sluta bra. Inom kort borde hela lokalen vara full av människor som skrek, bråkade och slogs för att de representerade så vitt skilda bakgrunder, nationaliteter, religioner, läggningar och åsikter.

Men inget hände. Festen fortsatte i värmens och glädjens tecken.

Plötsligt stod han framför mig, en ung man med ett vänligt leende. ”Kom” sa han, tog min hand och förde mig till bordet i mitten. ”Du har ju inte svurit in än.”

Han tittade menande på den tjocka metallplattan. Min blick följde hans och jag började långsamt förstå.

Metallen kändes sval och trygg under min hud när jag pressade höger handflata mot den. Jag hör kvar handen i kanske femton sekunder innan jag drog tillbaka den och tittade på ordet som var etsat i metallen.

Respekt.

Allt som behövdes för en förtrollad kväll.

”Vad betyder det här, nu?” undrade jag och han log när han svarade: ”Inte mer än att du har svurit att använda, och själv försöka förtjäna, det viktigaste i världen. Därefter kommer allt att lösa sig självt.”

Resten av festen minns jag delar av genom ett töcken. Jag mötte några av mina största antagonister och vi tog ett glas tillsammans under en lugn och givande diskussion. Jag, som aldrig dansar, blev uppbjuden av en kvinna som var en av mina största och mest ilskna kritiker. Vi svävade runt till vacker musik innan vi artigt tackade och återvände till våra respektive bord.

När jag många timmar senare skulle lämna lokalen stod han vid utgången, den unge mannen som fått mig att svära in. Jag drog upp mobilen ur fickan och frågade: ”Jag ska beställa en taxi. Var är jag?”

”I Utopi”, svarade han. ”Säg det, så hittar chauffören hit. Tyvärr kan du inte åka tillbaka hit för då är det här borta. Nästa chans får du 2014. Ta med dig dina vänner. Men till dess kan du väl ta med dig minnet, tanken och principen? Sköt om dig nu … ”

Och så var han, lokalen, människorna och festen plötsligt borta. När taxin kom stod jag ensam på en kall gata och mumlade min hemadress när chauffören frågade.

Jag drömde konstigt men vackert den natten. Jag bestämde mig för att gå på festen nästa gång jag blir bjuden, och undrade vilka av dem jag känner som tänker följa med – du, kanske?

Sedan vaknade jag.

Inlägget ovan har sin grund i följande: I oktober 2012 hade jag förmånen att medverka vid Bokens Dag i Lysekil tillsammans med författarkollegerna Katerina Janouch och Herman Lindqvist. Vid ett samtal på scenen frågade moderatorn oss vilket det vackraste och viktigaste ord vi visste, var. Jag svarade ”respekt”, med motiveringen: Om alla människor på jorden hade hedrat ordet respekt till det yttersta, hade vi inte längre haft några motstridigheter, hot, konflikter, mord eller krig. Respekt betyder inte att man behöver hålla med om en annans människas åsikter, men däremot att man respekterar någons rätt att ha dem. Respekt behöver inte heller betyda att man försvarar en annan människas handlingar.

Jag vidhåller att respekt, i sin vidaste betydelse, är världens vackraste och viktigaste ord. Tänk på det en stund.

Respekt är en riktigt bra start på 2014.