Han ska. Hon ska. Lillebror ska. Farmor ska.

Alla ska blogga. Eller?

I det förlovade nätets underbara värld har alla givits chansen att yttra sig, bli publicerad.

I demokratins och yttrandefrihetens namn är det naturligtvis både vackert och utmärkt.

Med risk för att sticka ut hakan vill jag dock ifrågasätta om alla som nu – utan en redaktörs kritiska ögon – har en möjlighet att publicera sig, också har något att säga. Sedan en tidning gav mig uppdraget att skriva en krönika om fenomenet, surfade jag och läste allehanda bloggar i en vecka.

Det var till största delen en uttråkande och – delvis – tragisk läsning. Över nittionio procent av de bloggar jag fann innehöll absolut ingenting som borde ha något intresse för en större läsarskara än de närmast sörjande.

Är jag uppkäftig nu? Enligt svensk norm, ja. Och – legitimerad gubbjävel.

Jag hoppas kunna bjuda något bättre än de nittionio procenten. Om du tycker att jag har fel är du väkommen att kommentera.

Du är förstås lika välkommen om du tycker att jag har rätt!