En av mina gillare på Facebook – Britt-Inger M Olsson – skrev ett så intressant PM till mig att jag tycker att det borde spridas och bli underlag för en intressant debatt. Med Britt-Ingers benägna tillstånd publicerar jag hennes PM i sin helhet här:
”Hej. Funderar på rättvisan i att ensamstående kvinnor har fått rätt till assisterad befruktning.
När man lyssnar på bl a alla feministiska opinionsbildare talas det om att det är så många ensamstående kvinnor som längtar efter barn. Vari ligger könsrättvisan i det?
Jag vet att det även finns ensamstående män som längtar efter barn. Man undrar också var diskussionen om avsaknaden av manliga förebilder tog vägen. Rent praktiskt kan man också funderar över vad som händer med uttaget av de s k pappamånaderna. Det kan väl inte vara så att de som väljer att skaffa barn på egen hand får ta ut all föräldraledighet själva?
Man kan också fundera över om de som väljer att skaffa barn på egen hand får bidragsförskott. Det verkar som om jämlikhet bara gäller när det är till kvinnors fördel.
M V H Britt-Inger”
En mycket intressant tankeställning, tycker jag.
Vad tycker du? Kommentera gärna!
Britt-Inger lyfter viktiga frågor. Min personliga uppfattning är att barn behöver både manlig och kvinnlig förebild, oavsett kön. Att sedan staten ska detaljstyra hur föräldrapenning, barnbidra och bidragsförskott ska hanteras måste vara unikt för just Sverige och detta gynnar knappast uppväxten av harmoniska barn, om det är nu är målet?.
Exakt detta dilemma har jag och mina närstående diskuterat ”avigt och rätt”. Jag kan absolut inte se att samhället blir jämlikare av att män diskrimineras. Hur kunde den svenska ”feminismen” tillåtas bli så pinsamt mansfientlig?
Hej.
Om en ensamstående kvinna vill skaffa barn så har jag egentligen bara två synpunkter: donatorn (oavsett hur donationen går till) skall inte betala en krona om det inte finns någon relation med modern utöver donation av arvsmassan.
Vidare: endast kvinnor som av medicinska skäl inte kan befruktas (och dit räknas inte infertilitet pga fetma, eller sexuell läggning som två exempel) bör komma ifråga för assisterad befruktning, om någon överhuvudtaget skall ske.
Ditt val att skaffa barn på egen hand skall du finansiera själv, och så även barnet.
I övrigt gillar jag verkligen frågeställning du lyfter: har en ensamstående man samma rätt, och hur skall den tillgodoses?
Om han har rätt till ett barn där han är biologisk far, måste en kvinna framföda detta. Hon agerar då inkubator utan några som helst krav på vårdnad, kontakt eller umgängesrätt.
Om man bemöter det med att en kvinna har rätt till ett barn hon fött, kan man med samma logik hävda att en man har rätt till det barn han utgör ena halvan av. Kinkigt värre.
Följdfrågor att fundera på: bör man göra genetisk matchning mellan donator och mottagare för att undvika att reproducera oönskade genetiska variationer; vem definierar oönskade; och vad skall ske med ett foster om man konstaterar sådant?
Får man som kvinna ställa krav på donatorns fysiska prestanda, inkomst- och utbildningsnivå, och släktträd (eller stamtavla snarare)? Får mottagaren/donatorn ställa krav att materialet skall komma från en [välj hudfärg/folkgrupp], eller från en [välj religiös inriktning]?
Man kan nämligen hävda att vi väljer ju partner utefter våra egna diskriminerande kriterier, så varför skulle en donator/mottagare inte få göra detta.
Omvänt kan man hävda att man i det godas namn förbjuder naturlig befruktning, och påbjuder sperma/ägg-lotto för att utrota diskriminering, fördomar, sexism etc.
Kamratliga hälsningar,
Rikard, lärare
Ps Jag är fullt allvarlig med följdfrågorna; vi har teknologi att genomföra dylikt. Bör vi? Tänk själv. Ds
Vi diskuterade det här lite igår, när vi sett några såna där kvinnor på tv. Personligen tycker jag det är lite märkligt, för väljer man att vara singel så vill man väl inte ha ett familjeliv.
Hej Dag!
Jag och Ingrid skulle vilja ha med dig i vår pod. Kontakta mig via mail!
/Conrad