Elände, oavsett form, har tydligen ett bäst före datum. Och det är så kort att det borde sitta extrapris-lappar på dagstidningarna.

För bara någon eller några veckor sedan bestod våra största problem – om man får tro tidningarna – av följande:

*Varje månad blir en svensk kvinna ihjälslagen av sin man (eller, mycket noga räknat, elva kvinnor per år). Det snackas mycket om hur man ska bekämpa ”våld i nära relationer”, som det så vackert heter. Men ingenting görs.

*Den 21 januari var det tio år sedan Fadime Sahindal dödades av sin pappa. När jag pratar med polisens hatbrottsjour får jag veta att det enbart i Stockholm finns 5 000 (!) flickor med invandrarbakgrund som lever i skräck för sina fäder, bröder och andra manliga släktingar. Varför törs ingen prata om det?

*Runt om i landet förnedras våra åldringar i blöjor med avföring och dör ensamma i tv-rum.
Allt det där är jätteviktigt. Fullkomligt oacceptabla företeelser som borde diskuteras oavbrutet tills vi kommit på en rimlig lösning, eller åtminstone ett försök till en.

Men så kommer eländets bäst före-datum och klappar till, förorsakat av något stort och viktigt:

Svenska ministrars innehav i Lundin Oil, företaget som anklagas för både miljöförstöring, fördrivning av fattiga och gudvetvad.

Jag tänker inte försvara Lundin Oil, tvärtom. Jag är övertygad om att de, som så många andra företag i den moderna guldgrävarbranschen, tar i med de nypor som behövs för att Mammonägarna ska bli lyckliga.

Men jag har svårt att förstå det gigantiska problemet i att en minister, via en fond, äger andelar för 4 500 kronor i företaget.

När jag blir diktator gör vi så här: Jag bestämmer omgående att ingen statstjänare får ha aktier eller andelar i någonting. Spargris eller pengar på räntebärande konton. Punkt.

Sedan kanske vi kan ägna oss åt viktigare saker, som att rädda livet på kvinnor som lever i skräck.

Eller hur?

Oj – nu glömde jag något som, enligt nyhetsplaceringen, tydligen också är viktigare än allt annat:

Arne Weise ska opereras igen.
Hjälp.