Nu dödar jag Stieg Larsson-skrönan!

En av mina första chefredaktörer var den legendariske Arne Lemberg, som i slutet av mars 1979 sköts till döds i byn Katosi av Idi Amins soldater, sedan han tillsammans med kollegan Karl Bergman från Svenska Dagbladet lyckats ta sig över Victoriasjön från Kenya och in i Uganda för att rapportera om inbördeskriget där.

Arne var inte bara en duktig journalist utan framförallt en jävel på att knäcka idéer snabbt. När jag fick höra om hans död var jag övertygad om att det var en bluff – att han gjort ännu ett av sina många trick för att få löpsedlar och att han mirakulöst skulle dyka upp som en sprattelgubbe några dagar senare.

Mitt leende förbyttes i sorg när han kom hem i en kista, men jag kom alltid ihåg vad han sagt till mig när han anställde mig:

– Kolla aldrig en bra story, grabben, då kanske den spricker!

Det var ett av de få råd jag aldrig följde.

I går skulle jag skriva om berömda författare som blivit refuserade – till exempel Astrid Lindgren, Alex Hailey, JK Rowling och Stephanie Meyer.

Och Stieg Larsson, vars böcker nu sålts i över 60 miljoner exemplar i 41 länder.

Skrönan har vandrat i åratal nu. Den säger att Stieg skickade in sitt manus till Piratförlaget men att människorna där var så klantiga att de inte förstod hans storhet, utan tackade nej.

En klocka ringde långt bak i huvudet. Någonstans, för länge sedan, hade jag hört en annan version av det där.

Sanningen är att Stieg Larssons manus inte alls blev refuserat, utan att det aldrig blev läst, vilket är en väsentlig skillnad.

Jag ringde Piratförlagets chef Ann-Marie Skarp, som först blev förvånad:

“Tänk, du är den förste som frågat oss hur det verkligen låg till. Alla andra har bara fört skrönan vidare.”

Sedan berättade hon:

”Vi var ett tämligen nytt förlag med bara fyra, fem anställda och vi hade fullt upp med att
prioritera de författare vi redan hade antagit och var på väg att ge ut. Redan
då fick vi in mellan 800 och 900 manus per år och vi var helt oförberedda på
den enorma mängden. Vi registrerade noggrant alla manus men naturligtvis var
det en omöjlighet att läsa dem i den takt de kom in.”

Stieg Larsson ringde aldrig innan utan skickade som alla andra debutanter bara in sitt manus i ett kuvert.

”Det är väldigt synd”, säger Ann-Marie Skarp. ”Hans berättelse kom in helt anonymt i en flodvåg av manus. Jag visste mycket väl vem Stieg var och att han var bra. Hade han slagit en signal så hade hans manus blivit läst direkt. Inte nog med det – när han
sedan vände sig till Norstedts fick han draghjälp av Robert Aschberg som ringde
dem och talade om hur bra manuset var. Men inte heller Aschberg hade hört av
sig till oss.”

När manuset hade legat ett tag bland alla andra olästa, hörde Stieg Larsson av sig och frågade om förlaget hade fattat ett beslut.

”Vi fick säga som det var, att vi inte hade hunnit. Då sa Stieg att han ville hämta manuset och sedan gjorde han det.”

Som de flesta andra har Ann-Marie läst Milleniumtriologin och hon säger:

”Det är en bra historia och jag är rätt säker på att vi hade gett ut den om vi hade läst den.”

Det är förstås lätt att vara efterklok, men som chef för ett av Sveriges mer framgångsrika förlag kan Ann-Marie se saken så här:

”Jag är helt enkelt glad och stolt över att Stieg valde Piratförlaget som sitt förstaalternativ.”

Hon tillägger senare i ett mail:

“Jag är glad att någon enda person ställt frågan till oss! Tack för det.”

Ann-Marie syftar på mitt telefonsamtal och min enkla fråga. Jag blir lite förvånad av att inte en enda av alla mina journalistkolleger orkat lyfta luren för att fråga henne om det låg någon sanning i skrönan.

Samtidigt förstår jag.

Om man kollar en story finns ju alltid risken att den spricker, eller hur?

Apropå det: På bokmässan kommer jag att bli intervjuad om kriminaljournalistik och pressetik i Journalistförbundets monter B 06:62, söndagen den 25 september klockan 10.15.

Varmt välkommen att lyssna!

3 reaktion på “Nu dödar jag Stieg Larsson-skrönan!

  1. En bra story. Och det är lite märkligt att skrönan lever vidare eftersom du inte är den förste att försöka döda den. Det skrevs en del om den korrekta versionen, bland annat i Svensk Bokhandel, efter att Piratförlaget la ut den här texten på sin hemsida i januari 2010:
    http://www.piratforlaget.se/stieg-larsson-och-piratforlaget

    Däremot är det visst sant att alla de stora förlagen tackade nej till Jonas Jonassons Hundraåringen – som Piratförlaget istället snappade upp och som väl snart är den mest sålda boken i Sverige någonsin…

    • Det intressanta är som sagt att ingen journalistkollega orkat lyfta luren och fråga hur det gick till.

  2. Pingback: Historien om hur jag blev behandlad som Stieg Larsson – solvedahlgren.se

Kommentarer inaktiverade.