På min semester nära den skånska Atlanten bor jag hos en tjej som heter Selma.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det finns bara ett ord att beskriva henne med:

Cool.

Selma och jag vardagsfilosoferar om lite av varje. Ni vet, sådär lagom som man gör när man inte orkar bli alltför djup och samtidigt hoppas att tvåbeningarna ska smyga åt en lite leverpastej innan det växer skägg på dem. Eller oss.

Häromdagen var Selma och jag på väg till Playa del Voffo för ett snabbdopp när jag plötsligt fick syn på två ruskigt skumma typer. Jag viskade till Selma att hon skulle slänga sig ner på mage och ligga still.

Kolla Selmas blixtsnabba reaktion när jag viskar till henne. Typen uppe i hörnet fattar ingenting!

Man vet ju aldrig om okända varelser kommer att attackera eller ej, så det gäller att ha en listig plan. Dessutom var de tvåbeningar, men de såg inte ut som tvåbeningarna vi bor hos.

När vi hade varit typ Vietnam-sniper-stilla i en minut eller så och fienden inte gjorde några tydliga attackförsök sa jag till Selma att vrida på skallen. Vi betraktade typerna i några sekunder och kunde knappt hålla oss för svansviftning.

Selma och jag: Hä, hä, hä! Svårt att hålla svansarna still här…

Typerna såg ofattbart löjliga ut och plötsligt kom jag ihåg att husse visat mig en bild av en sån en gång.

”Stork”, sa husse då.

”Samma bokstäver som i torsk”, mumlade jag. Ett citat av den svårt Tourettedrabbade författaren Dan Buthler, för övrigt en av litteraturens mest oförstådde.

”Va?”, sa Selma.

”Stork heter de”, sa jag.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Selmas fråga är högst befogad…

”Vad ska man med dem till?” undrade Selma.

”Ett av livets mysterier”, svarade jag. ”Tvåbeningarna lurar i sina barn att storkarna kommer med barnen när de är nyfödda. En klockregn lögn, förstås. Förstår mig inte på tvåbeningar. Skulle du kunna ljuga din valp rakt upp i nosen?”

”Aldrig”, sa Selma. ”Ärlighet är viktigt.”

”Sanna mina skall”, sa jag. ”Men hur tänkte Gud här? Vad ska man med storkar till?”

Selma fnissade. ”Titta på en kackerlacka så förstår du att Gud inte finns. Eller att han – om det nu är en han – är den största komiker som funnits. För vad ska vi med sköldpaddor till? Eller spindlar? Eller strutsar? Vad är det för vits med att vara fågel om man inte kan flyga …?”

”Eller mastiffer”, fyllde jag i.

”Hä, hä, hä”, flinade Selma. ”Du menar de där som spänner sig och ser ut som testosteronstinna italienska glassförsäljare. Hä, hä, hä … ”

Vi rullade runt på rygg och skällde av skratt i några sekunder. Storkarna stirrade förvånat på oss och jag tyckte att de såg förorättade ut. Selma reste sig upp, skakade på sig och knyckte med huvudet. Vi traskade vidare mot Playa del Voffo och dök i.

Några timmar senare traskade vi hemåt genom kvällslandskapet och konstaterade att livet inte är så dumt.

Med eller utan storkar …

PS: Som vanligt smög Glenn Nilsson efter oss med sin kamera. Jag misstänker att han förr eller senare tänker bli rik genom att sälja bilderna till Hund i Veckan eller Hund Extra, Skalldal! eller någon annan skandaltidning. Well, Selma och jag bjuder på det …