I mitten av 70-talet gav min dåvarande chefredaktör mig ett annorlunda uppdrag. Jag skulle göra ett reportage om en småländsk man med smeknamnet Skallen.

Skallen var i sanning en intressant person. Han var i 35-årsåldern, lätt överviktig och svettades ymnigt. Han förklarade mig omedelbart sin djupa vänskap samtidigt som han  varje gång jag vände mig om försökte stjäla min plånbok, kamera eller mina bilnycklar.

Mannen – som här får vara anonym av hänsyn till hans eventuella barn på bygden – var inte bara födgeni, småtjuv, bedragare och mytoman. Han hade dessutom förmodligen en hel rad av de bokstavssjukdomar som knappt var uppfunna då. När jag träffade honom hade han nyss muckat från fängelset i Karlskrona efter att ha avtjänat straff för en bunt småbrott. Men bara efter några veckor i frihet bland ”tjafsbögar och skattebetalare” som han kallade vanliga medborgare, stod han inte ut längre. Skallen försökte klättra över muren tillbaka in i fängelset, medan jag fotograferade. Efter det misslyckade försöket lommade han runt muren och ringde på. När vakten öppnade förklarade Skallen att han ville in i fängelset igen. Vakten skakade på huvudet:

”Nä för Guds skull, dig vill vi inte se här igen!”

Skallens depression över att behöva vistas bland vanliga människor varade inte så länge. Istället gick hans hjärna på högvarv. Det skulle göras affärer, stora affärer, och i vanlig ordning handlade det om ett slags omvänd Gnosjöanda.

En sommardag kom han körande till Stockholm i en gammal Opel Rekord med frun i framsätet. Hur han lyckats gifta sig med en 20-åring var ett mysterium och i baksätet satt ännu ett – en älskarinna som inte kunde vara mer än 17, max 18. Hur mycket frun förstod om älskarinnans roll var oklart, Skallen var en mästare i att dupera.

Under några intensiva sommarveckor följde jag Skallens framfart över Sverige. En av affärsidéerna var att under semestertider fakturera kommuner runt om i landet för alla möjliga tjänster och med bara tio dagars betalningstid på fakturan. Eftersom den ordinarie handläggaren var på semester i fyra veckor valde vikarien ofta att rycka på axlarna och betala. Tusenlapparna strömmade in. Samtidigt gällde det att minimera kostnaderna i affärsverksamheten. Skallen såg det som en ren förolämpning att behöva betala restaurang- eller hotellnotor och fler än en gång fick han springa gatlopp medan svetten löpte nerför pannan.

Så småningom gick sommaren mot sitt slut och eftersom faktureringstricket inte funkade längre var goda råd dyra. När Skallen ringde och presenterade sin nya affärsidé skakade jag på huvudet, men begav mig mot marknaden Tosia Bonnadan i Ronneby med kameran laddad.

Skallen hade köpt upp ett parti trätofflor för nästan inga pengar. Blixtsnabbt hade han tryckt vackra, blågula dekaler som signalerade att tofflorna var helsvenska och med texten Skalletoffeln – Fotriktig, Vristvänlig, vilket i själva verket var ytterst tveksamt.

Den lille runde mannen log mot småbarnsmammor medan han självsäkert klämde in barnafötter i för små tofflor. Det hela blev inte lättare av att det ofta var tofflor i olika storlekar som satt sammanhäftade, men när barnen grät och skrek förklarade Skallen lugnt för mamman att tofflorna mycket snabbt skulle ”gå ut sig”. Dessutom var de ju närmast ofattbart billiga.

Det dröjde inte många timmar innan Skallen sålt slut på sitt parti. Sedan han räknat tusenlapparna beslöt han att snabbt lämna marknaden eftersom han tydligen inte betalt för sin plats där. Frun beordrades till baksätet medan älskarinnan för omväxlings skull fick sitta fram. Innan han klev in i Opeln tittade han på folkmängden på marknaden och skakade på huvudet: ”Tjafsbögar och skattebetalare … ”

Opeln försvann i fjärran och jag hörde aldrig av honom mer. Men häromdagen fick jag veta hur äventyret fortsatte och slutade.

Skallen arbetade under en period åt en tandtekniker i Småland. När han fått reda på att arbetsgivaren förvarade stora summor pengar hemma, erbjöd han sig på stående fot att sitta barnvakt om teknikern ville ta en kväll på stan med sin fru. Mannen accepterade tacksamt erbjudandet.

De små barnen hann knappt somna förrän Skallen letade upp pengarna, lämnade barnen och försvann – till Rio de Janeiro! Han blev efterlyst av Interpol men på den tiden hade Brasilien inget utlämningsavtal med Sverige. Efter några år var pengarna slut, Skallen kontaktade konsulatet, flögs hem på statens bekostnad och när polisen grep honom på Arlanda var han inte bara pank utan också barfota!

Efter fängelserundan kavlade Skallen upp ärmarna och tog nya tag. Han var inblandad i en mattkupp i Växjö och flydde sedan till Polen där han höll sig gömd. Men möjligen sviktade hans affärssinne något när han sålde sitt pass till en man som ville fly till Sverige, och skröt om detta för sina svenska kamrater. Uppgifterna nådde polisen och Skallen åkte i fängelse i Polen.

Efter avtjänat straff utlämnades Skallen till Sverige, men hann inte sätta så många nya affärsplaner i verket förrän han dog.

Småland hade förlorat en annorlunda entreprenör.