Vi hade herrmiddag hos mig i går och det var en oerhört lyckad afton på alla sätt.

Vi var i sanning en illuster samling kring det bord min älskade och kreativa dotter Isabell Alison dukat så höstfint. En författarwannabe (undertecknad), en begåvad formgivare, tillika chefskock kvällen till ära. En synnerligen begåvad musiker, en högt uppsatt polischef (ansvarig för kvällens dessert), en ombudsman som brinner för hyreslägenheter och folkets rätt, en synnerligen erfaren teknisk guru från ett av Sverige största företag och en briljant tekniker med många strängar på lyran.

Isabell Alisons höstdukning

Kanske tror du att vi – samtidigt som vi njöt av den bästa måltiden på länge – drack mycket vin. Rätt. Kanske tror du också att vi hällde i oss sprit. Fel, inte en droppe. Kanske tror du att vi ägnade kvällen åt att diskutera kvinnor. Ja, i cirka tio minuter. Sedan blev det ämnesbyte.

Med en sådan blandning kring bordet blir diskussionerna många och blandade, tidvis högljudda. Det dryftades kokainmissbruk bland kändisar, alltför höga hyror i nyproduktionen, maskiner som byggs för att gå sönder, taskigt formgivna hemsidor, njutningen av att åka motorcykel när det stinker smultron från dikena, årets bästa låtar, stektider för kött, resor och lite annat smått och gott. Tills det blev allvar och ämnet ändrades drastiskt.

Till – svek.

Jag vet inte riktigt hur det började. Men plötsligt avlade vår annars kanske mest tystlåtne vän – den tekniske gurun – ett femton minuter långt vittnesmål under vilket han lät decennier av återhållen besvikelse och raseri komma ut. Han berättade hur hans chef svikit de anställda grovt och faktiskt försatt dem i livsfara. Därefter hur samtliga drabbade kommit överens om att aldrig mer arbeta under den fege chefen. Och – hur samtliga utom min ryggradsstarke vän vänt kappan efter vinden och som hålögda slavar åter följt den chef som visat sig vara – ett äkta arsel.

Den annars tystlåtnes överraskande utbrott blev startsignalen. Under den kommande timmen fick vi vittnesmål om hur ryggradslösheten, sveket, lögnerna och korruptionen finns överallt. Inom polisen. Inom folkrörelsen. Inom näringslivet. Inom frivilligorganisationer. Och plötsligt stod det klart att det lilla landet som alltid bankar sig för bröstet som bäst i världen inte är bättre än vilken bananrepublik som helst. Lagom till kaffet kändes det som om vi tappade tron på det mesta.

Jag kom att tänka på pappa och blev plötsligt sorgsen. Han var inte bara nästan två meter lång, norrlänning, empatisk och på alla sätt en satans bra karl. Utan också en högt uppsatt officer i Flygvapnet. Han lärde mig det han kände var rätt om moral. Om att hålla tider, hålla löften och att även i motvind stå för sina åsikter.

Det gjorde han själv i högsta grad, och blev därmed på slutet en förlorare i den försvarsorganisation där ränder på axlarna snabbt kunde förvandlas till aska för den som vågade säga vad han tyckte. Om han hade hållit käft hade han sannolikt blivit befordrad till överste innan The Big C slukade honom. Men jag är stoltare över att han stod för sin åsikt än över hur många streck det finns på de axelklaffar jag än i dag vårdar i min nostalgiask. Tack, pappa.

Fyllesnack, tänker du kanske. Tja, möjligen klockan 02.30 i morse. Men – sen ringde jag runt igen i dag på eftermiddagen och kollade att jag verkligen hade hört rätt där vid bordet.

Och så var det, tyvärr.

Någonting har ändrats, tror jag. I den sanslösa jakten på position, bekräftelse och ekonomisk vinning tycks alltfler vara villiga att sälja ut sina ideal, sparka neråt för att desperat klamra sig fast vid relingen en stund till.

De grandiosa – som polischefen kallar dem – är på kort sikt de stora vinnarna. De som går hem med ”heder”, avgångsvederlag och sanslösa pensioner.

På lång sikt är de hopplösa förlorare. Ty när vi ligger där och slutnotan kommer in, strax före avgång, går det inte att ändra på något. I dödens väntrum fryser alla bonusar inne. Men lögnerna och sveket lever och svider.

Och blickarna från dem som sveks finns kvar i de sista, smärtsamma och skälvande sekunderna.

PS till dig, nyfikne förläggare som alltid vill veta vad vi gör på dagarna. Menyn:

*Butcher´s Steak från Köttbaren i Stockholm. Råstekt potatis, specialsallad med bland annat rädisor, sockerärtor och turkisk yoghurt, mängder av vitlökssmör, hemgjord Madeirasås och tillika hembakt bröd.

*Dessert: Vinbaserad hallonsoppa med melonsorbet och chokladskiva. Vin från Napa Valley. Starkt kaffe.