Utvecklingssamtal á la 1971

Jag läser om människors behov av karriärer, coacher, utvecklingssamtal och modeorden flyger som tse-tseflugor genom texterna. Man ska anlita konsulter (vilket alla tycks vara numera, oavsett yrke) som ska göra omorganisationsstrukturer och de ska vara tydliga. Frågorna ska lyftas eller lyftas högt och en del är till och med ledarskapsfrågor. Det ska byggas klara pyramider och informationskanaler.

Hjälp.

Det var snäppet enklare i Solna 1971. Jag gick i grundskolan och hade ett stort behov av att styra upp mina finanser – den frågan måste omedelbart lyftas högt! Jag ville nämligen köpa en sådan här:

 

 

 

 

 

Min far meddelade raskt att kreditläget var kärvt. Ett jobb på eftermiddagarna efter skolan var alltså den enda realistiska lösningen.

Det fanns inget Internet och det var dyrt att ringa från den svarta bakelittelefonen. Jag traskade runt, knackade dörr och innan jag visste ordet av var jag springpojke och allt-i-allo på ett litet tryckeri.

Ägaren är förmodligen död för länge sedan, men för att skona hans barn kallar jag honom Svensson.

Svensson kedjerökte och jag fick yxa mig igenom luften i hans lilla kontor. Ryktet sade att han hade magsår och att han oavbrutet släppte väder bakom skrivbordet förbättrade inte miljön. Bakom hornbågade glasögon stirrade han på mig och undrade hur mycket jag ville ha i lön. Eftersom jag inte gått igenom någon rekryteringsprocess och inte hade någon coach hade jag inte en aning utan drog till med två kronor i timmen.

”Du får fyra”, sa Svensson med ett generöst leende och jag var djupt tacksam över det som snart visade sig vara en slavlön.

Eftersom den vanlige allt-i-allon var svårt alkoholiserad och ofta frånvarande blev mina arbetsuppgifter skiftande. I ena stunden cyklade jag genom snödrivor och blåst på en gammal packcykel till grannkommunen för att leverera veckans affischer till kyrkan. I nästa bar jag åttakilos blytackor, så kallade bananer, till mannen vid sättmaskinen. Då och då kom en lastbil och lossade ett ton papper. Vem som skulle bära in det på lagret, ris för ris, rådde det ingen tvekan om.

Jag slet hund och kunde vissa dagar tjäna 16 kronor. Förmodligen var det redan då jag lade grunden för att min rygg skulle rasa många år senare och lämna mig partiellt förlamad i en rullstol.

Personalsammansättningen var högst intressant. I tryckeridelen där Heidelbergpressarna dunkade härskade en ensam tryckare – en mycket vänlig man vid namn Ernst. Jag hängde hos honom så ofta jag kunde eftersom jag älskade doften av trycksvärta och aldrig tröttnade på att se pressarna spotta ut färdiga alster. Ernst lärde mig en enda, mycket viktig sak:

”Luta dig aldrig mot en upplaga, grabben!”

Sedan tryckte han visitkort åt mig, vad jag nu skulle med dem till vid 13 års ålder.

Dessvärre var det inte hos Ernst jag behövdes mest, utan i sätteriet. De flesta av handsättarna var trevliga och hjälpsamma, men de hade en absurd vana. Varje gång jag kom vacklande genom sätteriet med famnen fyll av bly skrek de:

”Mer, för helvete! Fler bananer! Är du vek, eller?”

Sedan började cirkuskonsterna. Alla hade de stålhättade trätofflor och den inofficiella femkampen gick ut på vem som kunde sparka mig på fötterna flest gånger medan jag försökte skynda förbi med 32 eller ibland 40 kilo bly i armarna.

Det gjorde jävligt ont, det där.

Efter några månader insåg jag att Svensson och hans folk var mer beroende av mig än jag förstått. De dagar jag inte arbetade svor sättaren över att han fick hämta bly själv, posten kom inte iväg i tid och i vissa fall blev inte pappret inburet innan det började regna. Killen som skulle gjort det där söp alltmer och resten av besättningen satte sin tilltro till mig.

Jag log i min ensamhet inne på lagret medan jag torkade packcykeln torr från snö.

Det var dags för ett utvecklingssamtal.

Nästa dag drog jag ett djupt andetag, öppnade dörren till Svenssons kontor där röken och fislukten omedelbart slog emot mig. Han tittade upp.

”Va ere om?”

Jag gjorde en kort sammanfattning av läget, förklarade att alla var nöjda med mig och att jag kanske var värd lite mer i lön. Svensson fimpade, tände snabbt en cigg till och drog ett bloss.

”Men du fick ju dubbelt så mycket som du ville ha, eller hur? Du, nu har jag annat att göra.”

Det där utvecklings- och lönesamtalet varade i mindre än 30 sekunder och som du förstår var det inte så mycket tal om vidareutbildning och kommande utmaningar.

Under åtta månader slit tjänade jag ihop 800 kronor, för vilka jag köpte en ny spis till min mor eftersom vår gamla nyss hade gått sönder.

Sedan lämnade jag tryckeriet utan att se mig om, gick till varuhuset EPA och fick arbete som julklappsinslagare.

Men det är förstås en helt annan historia.