Innan jag går igång måste jag be att få förklara skillnaden mellan att vara vanlig gubbjävel och legitimerad (som jag) gubbjävel. Legitimerad är fint som fan. Man kan med den sures ålder ta sig rätten att tycka precis vad man vill och förvänta sig någon form av respekt. Inte så mycket för åsikterna, som för legitimationen.

Dessutom: Under årens lopp har jag kallats revolutionär, blatteälskare, sossebög, moderatjävel, kommunistsvin, homoas, idiot, främlingsfientlig, bögförsvarare och lite till. Om du, efter att ha läst det här, vill fylla på listan med nya invektiv så ska jag försöka leva med det.

Sisådärja. Vidare: För en tid sedan hade jag besök av en trevlig familj från ett ganska traditionellt område i sydsverige. Frun i familjen anförde en tes som jag omedelbart tog till mig:

I dag har vi tre partier i Sverige: Sverigedemokraterna till höger, Vänstern till vänster och så – Mitten

Mitten (M) består av resten, ett brett stim som simmar tätt tillsammans medan de håller varandra hårt i händerna, livrädda att tappa bort varandra och att råka komma någon grad för långt till vänster eller höger i Mellanhavet. Ty (M) vet hur svenskar röstar. 51 – 49. 52 – 48. Eller så.
Bara det är Lagom. Viktigt. I det ena av två länder i världen som har ordet lagom i sitt språk är det väldigt viktigt att inte kantra åt det ena eller andra hållet. Och sannolikt är det bra. Jag tror att Sverige har simmat i mellanmjölk alltför länge för att tåla något alternativ.

Så långt allt väl. Vi behöver inte ödsla tid och miljontals kronor på val utan kan bara vara överens om att (M) får regera, oavsett om de under en mandatperiod vill kalla sig Alliansen och nästa Socialdemokrater. Same shit, different day. En skattesänkning här, en skattehöjning där, big deal.

Ty något riktigt steg åt vänster eller höger kommer det inte att bli, tro mig.

När jag var barn hade partierna profiler. De hade ledare som stod för sina åsikter även när det blåste och som inte snodde politiken från någon annan så fort de vände sig om. Pappa förklarade skillnaderna mellan Högerpartiet, Centern, Folkpartiet, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet Kommunisterna. Det gick att förstå sig på och det verkade vettigt.

När mina barn i dag ber mig förklara samma sak blir jag svarslös. Inte blir det bättre av de svårbegripliga händelser som sker i den så kallade demokratin.

Vi lever i ett land med större välfärd än de flesta i världen. Ändå är vi inte nöjda och sannolikt ligger det i människans natur att alltid kämpa efter lite mer, vilket möjligen är ett sundhetstecken.

I goda tider håller vi käften. Så fort vi upplever att något tas ifrån oss gror missnöjet enligt tesen att alla förändringar, om några, ska vara till det bättre.

Så föddes en gång Ny Demokrati med Ian och Bert som kom, segrade och – försvann när det blev bättre tider. Efter en tids lugn kom och segrade Sverigedemokraterna.

Viktigt att påpeka här, är att jag inte är speciellt intresserad av herr Åkesson och än mindre av de tomtar han har i släptåg. Men fenomenet är intressant. Enligt tidningen Expo, som rimligen bör ha granskat högerkrafterna i sömmarna mer noga än någon annan, fick Sverigedemokraterna 2,93 procent eller 162 463 av rösterna i valet 2006. 2010 gick partiet kraftigt framåt, tog hem 5,7 procent, 20 mandat och en vågmästarroll. På kommunnivå fick partiet 612 mandat i 245 kommuner. Värt att fundera över.

I den allmänna debatten säger sig de allra flesta avsky Sverigedemokraterna och dess ledare. Det är naturligtvis inte sant. Jag slår vad med alla som vill om en isglass att Åkesson och hans gäng i år stormar in i riksdagen med betydligt högre siffror än tidigare av ett enda skäl – att ingen annan vill diskutera det Sverigedemokraterna vill diskutera främst, nämligen invandringspolitiken.

Att nämnda politik är till stora delar misslyckad kan knappast någon invända emot. Men det är värre än så – invandringspolitiken är ett krasst och människoföraktande lotteri. Jag törs påstå att allt utom en fullständigt fri och obehindrad invandring är en orättvis, kränkande och rasistisk behandling av människor. I dag sorteras människor vid gränsen och vi kunde likaväl ha tanter och gubbar med Sverigeflaggor i händerna ståendes i Afrika och Mellanöstern för att dela ut trisslotter.

Men, säger du nu, vi kan ju inte släppa in alla! Nähä. Men (nu börjar det bli obehagligt) då kan vi åtminstone vara ärliga nog att erkänna att vi är – människosorterare. Vid gränsstationer och på Migrationsverkets kontor sitter det poliser och handläggare som sorterar människor:

”Du får stanna, du får åka hem. Jaså, du blir dödad då, det var ju tråkigt, det här.”

Människosortering.

Påminner det om ett parti som skrämde världen mellan 1939 och 1945? Jobbigt, va? Det är lätt att sitta i radhussoffan och vara politiskt korrekt, det är fan så mycket värre att se sanningen i vitögat.

Men vi svenskar är ju inte så hemska. Vi är ju (M). Eller?

Lura inte dig själv. Vi accepterar tortyr och död. Låt oss inte hyckla så förbannat, ok?

Häromdagen blev det liv i luckan. Försäkringskassans generaldirektör Dan Eliasson twittrade på Försäkringskassans hemsida:

”Normalt håller jag mig till socförsäkringen. Men J Åkesson i debatt gör att jag kräks!”

Intressant. Som privatperson ska Eliasson naturligtvis få uttala sig som han vill, inom yttrandefrihetens gränser. Som generaldirektör med en årslön på 1 764 000 kronor ska han inte utnyttja Försäkringskassans hemsida för privata åsikter. Därmed ska han omedelbart avgå (och om han gör det får han behålla sin miljonlön under hela anställningsperioden, till skillnad från vad som skulle hänt dig om du fick sparken), vilket naturligtvis inte kommer att ske.

Ty han är politiskt korrekt och – (M).

Lek nu en stund med tanken på att vända på steken. Vad hade hänt om – den demokratiskt valde – Jimmie Åkesson yttrat sig på samma sätt om generaldirektören?

Kanske tycker du att jag blir tjatig (kom då ihåg att jag är legitimerad gubbjävel och att du läser det här högst frivilligt) och undrar vart vill jag komma med det här. Enkelt:

1) Vare sig du vill det eller ej, är Jimmie Åkesson och hans parti invalda enligt alla konstens regler enligt det vi kallar demokrati. I en demokrati finns det inte utrymme för känslomässiga undantag, vi håller oss till reglerna och respekterar dem eller – erkänner att demokratin inte är en demokrati. Vad vi borde fråga oss och diskutera, är varför det parti som tycks skrämma så många, växer så starkt. I en riktig demokrati diskuterar vi alla frågor, inte bara de som är lagom behagliga.

2) Jag slutade rösta när de politiker som påstår sig försvara en demokrati, sopade blankrösterna under mattan för att de blev så många att det blev pinsamt, besvärligt och i högsta grad oroande. Men hav tröst – min röst är till salu! Auktionen börjar nu och du kan lägga bud per mail eller på min Facebooksida Dag Öhrlund Författare. Minimiaccept är 10 000 kronor, för du menar väl allvar? Dessutom är det så, att vartenda öre oavkortat kommer att gå till välgörande ändamål, och då menar jag inte att göda generaldirektören i en välgörenhetsorganisation, utan att se till att pengarna går till mat och filtar på gatan.

Så. Nu kan du slå på mig. Och – bjud!