”Tror du verkligen att Elvis är död?”, säger han precis när jag tänder en cigarill och betraktar en ovanligt vacker elgitarr i skyltfönstret.

Vad ska jag säga som inte sliter i honom?

”Jag vet inte”, svarar jag hjälplöst. ”De säger ju det, men det finns alltid en chans … ”

Han betraktar mig med stora ögon och ett ansiktsuttryck som hoppades han att jag skulle kunna väcka glädjen igen, sopa bort tvivel och sorg. Men jag förmår inte bättre.

Och möjligen har han glömt redan i morgon.

Vi kan kalla honom Björn och han är en av de största män jag sett. Gitarren i hans hand har fått ett par törnar men är fortfarande vacker med sina valnötsinslag. Han fumlar i fickorna, får tag i en cigg och tänder den.

”Jag slutade spela när Elvis dog”, säger han tyst.

Jag har hört honom säga det i nästan 20 år nu.

Han brukar sitta på torget med gitarren i knäet, betrakta människor som går förbi. Jag har aldrig hört honom ta ett ackord.

Ibland, på eftermiddagarna, går han in på puben och tar en stor stark. Dricker den oftast sittandes ensam vid ett bord. Sedan går han till gruppboendet som är hans hem för att han inte tillhör oss, den ytterst priviligierade grupp som kan klara oss själva i det dagliga.

Jag läser i tidningen att politiker vill påverka regeringen om att den förbifart som ska byggas runt Stockholm under åtta år och kosta humpton miljarder, ska läggas under jord.

Det släpps ut för mycket partiklar annars.

Partiklar.

Det är bra att människor kämpar för miljön.

Men det är 2011 nu och det vore också bra om vi kunde erbjuda Björn och hans vänner ett något värdigare, mindre ensamt liv än det de lever nu.

Med eller utan Elvis.