Sitter i trädgårdens skugga och skriver lite, njuter. Bredvid på en stol ligger valpen och tuggar fundersamt på ett grässtrå.

Under någon vecka har hösten – liksom vintern sannolikt styrd av Lucifer – muttrande försökt ta över. Sommaren – kanske styrd av Gud – har skrattande dansat vidare. Lucifer kommer så småningom att vinna men just nu står det 2 – 1 till Gud. Jag ringer för att fråga hur det känns men möts som vanligt av automatsvar: ”Tryck 1 om du vill boka plats i himlen, tryck 2 om du har frågor om de tio budorden … eller vänta kvar, du behåller din plats i kön.” Tror jag det.

Jag funderar över bloggar. För några år sedan fick jag i uppdrag av en tidning att skriva om bloggar och under några dagar surfade jag runt och läste, förundrad över blandningen och över det enorma behov som tycks finnas av att dela med sig.

Av absolut allt.

Hur gjorde folk innan internet fanns? Och ännu tidigare, när det var dyrt att ringa? Gick de hela vägen hem till varandra, berättade vad de hade ätit, att de var uttråkade, att de hade kräkts?

Jag vet inte. Men nu berättar de. Allt. För alla. Hela tiden. För att de kan.

Jag läser några författares bloggar. De handlar inte om böcker, skrivande, idéer eller tankar. De berättar väldigt mycket om mat, hämtningar på dagis, körning till hockeyträningar, besök på gymet, ICA och hos frisören.

Så äter jag lunch med förläggaren. Försiktigt antyder hon att det fattas ett viktigt element i mitt bloggande.

”Du förstår”, ler hon, ”Jag vill så gärna veta vad alla mina författare gör på dagarna och även vad de äter.”

I samma sekund förstår jag att jag aldrig kommer att bli någon bloggare av klass.

Jag är tämligen säker på att du förstår att herr och fru Vardag hälsar på även i mitt liv med soptömningar, tandläkarbesök, disk, bilbesiktningar, räkningar och allt vad det nu kan vara. Jag hoppas också innerligt att jag – om än mera sällan – kan skriva om något mer intressant än det.

Men okej – för att inte vara alldeles ogin så ska jag för en enda gångs skull bjuda på menyn:

Dagens lunch – falukorv och stekt potatis – intogs på en rustik lunchkrog i Stockholms city, som jag besökt till och från i snart trettio år. Det är ett sånt där lite slitet ställe där vilsna individer sitter med ett glas rött fem över tolv och ser sig omkring efter någon att prata med. Krogen har förbannat vällagad mat och till och med rökrum.

Efter att ha coachat en elev körde jag i en timme ut till den vackra ö där min vän, formgivaren och webboraklet Bengt bor. Han är inte bara en konstnärssjäl utan dessutom en jävel på att laga mat. Till middagen serverades entrecôte med lätt rostad potatis och diverse tillbehör. Därefter drack vi vin och kläckte synnerligen kreativa idéer till långt in på småtimmarna.

Av förklarliga skäl hoppade vi över frukosten nästa dag och nöjde oss med floder av starkt kaffe. Möjligen var vi också tystare än kvällen innan, men på varsin sida av ett stort bord fick vi massor gjort, texter och bilder flög mellan våra datorer och blev till resultat. Innan jag visste ordet av hade Bengt dessutom serverat sin synnerligen generösa version av en bruschetta, tillika den bästa jag ätit hittills.

I solnedgången styrde jag hemåt. På kvällen blev det skalade räkor med rostat bröd.

Det där lät väl tjusigt. Och jag tänker inte berätta hur tråkig menyn blev dagen efter.

Okej, förläggar´n, nöjd nu? :o)