När jag var liten fantiserade jag om år 2000. Jag insåg att jag skulle vara 43 år vid milleniumskiftet och bara det var helt ofattbart för en sjuåring.

I dag har jag ett annat perspektiv, men undrar nu varför tiden tycks gå allt fortare ju äldre jag blir. Och varför många av barndomsdrömmarna nödvändigtvis måste sopas undan av en realitet jag inte alls tycker om.

Alltså: Låt oss hoppas att 2012 blir ett år utan naturkatastrofer, svält och krig. Ett år när alla får äta sig mätta, dricka rent vatten och ha tak över huvudet. När alla får bemötas med den respekt de är värda och slipper trakasserier, mobbing, hot och misshandel. När vi kan föra vettiga diskussioner om religion, politik och demokrati utan att människor slår varandra eller tänder eld på bilar. Ett år när strider mellan de kriminella gängen upphör, eller åtminstone upphör att drabba oskyldiga. Ett år när kineserna inser att man inte får flå djur levande och alla andra behandlar sina djur väl. När ingen slår någon som är svagare, eller slår någon överhuvudtaget.

Ett år av reflektion, när vi inser hur tacksamma vi ska vara för att vi kan stå och gå, att vi har tillgång till mat, vatten, tak, läkarvård och ett ganska väl fungerande samhälle.

Naturligtvis kommer det inte alls att bli så.

Men den dagen vi slutar tänka, förlåta, älska, hoppas, tro och arbeta för det bättre, för att istället låta uppgivenheten, bitterheten och hatet vinna, är vi rökta.

Oavsett vem du som läser det här är, vill jag önska dig ett riktigt bra 2012 med god hälsa och många fina upplevelser. Förhoppningsvis finner du mitt i stressen tid för vila.

Och för att tänka.

Vi hörs!