Då och då, det går lite i vågor, ringer det folk som har saker att berätta, hemligheter att avslöja.

Oftast handlar det om att någon blivit oskyldigt dömd.

För några veckor sedan ringde en dam från Göteborg. Hon påstod sig ha flera kassar med A4-pärmar med hemligt (?) utredningsmaterial gällande ett mordfall där någon blivit oskyldigt dömd. Hon ville att jag skulle gå igenom materialet och skriva en bok om fallet. Jag svarade att jag gärna skulle göra det om någon ville ge mig lön för det, eftersom jag också måste betala räkningarna varje månad.

Då svalnade hennes intresse rätt kraftigt.

Jag frågade varför hon inte skrev en bok om fallet själv. Svaret var inte att hon inte kunde skriva, för hon skrev minsann lika bra som vilken författare som helst. Nej, det hela handlade om att hon var en så känd artist att hela hennes karriär skulle kunna bli förstörd om hon satte sitt namn under det där.

Tro mig, samtal av den typen är inte helt ovanliga om man jobbar som journalist.

Eller författare.

Senast fick jag ett sms från en man som säger sig veta sanningen om Palmemordet och om vem som är mördaren. Han har nu vidarebefordrat materialet till myndigheterna och om han har rätt, lär vi snart får veta det.

Dessvärre tror jag att chansen är liten. Jag vet inte hur många teorier jag hört genom åren. Från åklagare, erfarna poliser, politiker och – vanligt folk. Alla har sin teori och jag har dessutom en egen.

Jag är tämligen övertygad om tre saker:

Att det inte var Christer Pettersson som mördade Olof Palme.

Att vi aldrig får veta vem som gjorde det eftersom de starka krafter som beställde mordet också såg till att mördaren sedan försvann.

Att det sitter oskyldigt dömda människor i svenska fängelser.

Det senare är naturligtvis värt att diskutera. Vi har valt att ha ett rättssystem som bygger just på att ingen ska bli oskyldigt dömd. Hellre fria än fälla. Bevisningen ska vara bortom allt rimligt tvivel.

Det låter vackert på papper, men så länge det är människor som tänker, tycker och dömer, sker det också misstag. Märkligt vore det annars.

Den enda garantin för att låta alla oskyldiga människor gå fria, vore ju att inte fälla mer än de få, där bevisningen är så överväldigande att man inte kan bortse ifrån dem (och så generösa vill vi ju inte vara, eller hur?). Som fallet med den 28-årige intern som besinningslöst slog ihjäl den 24-åriga vårdaren Karen Gebreab medan kolleger och bevakningskameror bevittnade och registrerade varje sekund av händelsen.

Rättegången mot 28-åringen avslutades för en tid sedan. Naturligtvis finns det bara två möjligheter – om han bedöms psykiskt sjuk spärras han in på en rättspsykavdelning. Annars blir det livstids fängelse.

Ett till synes enkelt fall, alltså.

Men – hur gör vi med alla de tveksamma. Följer vi regeln ”bortom allt rimligt tvivel” när det gäller bevisningen? Och är det rimligt att det är helt vanliga människor som du och jag, ofta utan någon som helst juridisk utbildning, som i Tingsrätten dömer andra till fängelse?

Förstå mig rätt. Jag skulle gärna bli nämndeman själv på grund av mitt stora intresse för juridik. Men frågan är om folk med enbart ett brinnande intresse ska få döma. Du skulle kanske inte vilja bli hjärnopererad av någon som tycker att skalpeller är kul, men för övrigt inte har någon erfarenhet av operationer?