Befriande

Det är mycket gnäll och mycket snack om att det var bättre förr.

Naturligtvis är det delvis sant, delvis lögn.

I början av 1960-talet växte jag upp i en – vad jag då trodde – idyllisk by i Blekinge. Det tog mig nog närmare trettio år att inse vad som verkligen hände bakom kulisserna i byn på den tiden.

Och att det inte var ett dugg bättre än i dag.

Men nu tänkte jag inte i första hand på det, eller det moraliska förfallet.

Utan på just Långfredagen.

Det var en av årets två vidrigaste dagar för oss barn. Den andra var juldagen.

Det var nämligen dagarna då vi var tvungna att sitta inne och under inga villkor fick gå iväg för att träffa alla de kamrater som satt inspärrade i liknande småhus runt om i byn. Att få låna den heliga, svarta bakelittelefonen i hallen för ett samtal var lika otänkbart.

I går var det Långfredag. Förklädd till vuxen – för att stjäla Kim Larsens ord (smaka noga på den frasen!) – jobbade jag, handlade, körde bil, träffade trevliga människor. Valde saker jag ville göra, istället för att sitta hemma och titta på en telefon jag inte fick använda.

Det är bättre nu.

Åtminstone ibland.

Ett svar på ”Befriande

Kommentarer är stängda.