I dag har jag arbetat med slutredigeringen av min kommande bok, med arbetsnamnet Skriv din bok och få den utgiven.

Boken är vad det låter som – en handledning för författare in spe, för alla de hundratusentals svenskar som drömmer om att skriva en egen bok.

Det finns massor av böcker om att skriva, men de flesta handlar enbart om språk och gestaltning och slutar när den stackars debutanten sitter med sitt färdiga manus och undrar:

Vad gör jag nu, då?

Det är då min bok förklarar resten. Alltifrån hur man kontaktar ett förlag eller försöker skaffa en agent, till hur man överlever ett refuseringsbrev och hjälper till med marknadsföringen av sin bok.

Boken kommer ut lagom till bokmässan i år, så håll ögonen öppna!

När jag nu jobbar med slutredigeringen kommer jag att tänka på Stephen Kings ord om just det. Han hävdar att man skoningslöst ska skära ända in till benet när man redigerar, ta bort varje onödig mening, varje överflödigt ord.

I och för sig betraktar jag King som en mästare, men det här känns lite som märkliga ord från en kille som behöver 1 200 boksidor på sig för att berätta en historia.

Du känner kanske igen uttrycket Kill your darlings. Uttrycket har tillskrivits den svenske filmregissören Ingmar Bergman och dessförinnan den amerikanske författaren och nobelpristagaren William Faulkner. Men ursprungligen kom det från den brittiske
författaren Sir Arthur Quiller-Couch som 1916 i sin bok On the Art of Writing myntade Murder your darlings.

Det betyder att du måste ta bort ord, meningar, scener som av någon anledning är dina favoriter, när du motvilligt inser att de inte tillför historien någonting. Jag har själv ovanan att i manus omedvetet skriva in många av mina egna och mina vänners favorituttryck, bara för att vid redigeringen finna att de inte alls hör hemma där utan måste bort.

Jag har tidigare nämnt min duktiga och bestämda redaktör Gunilla. Utan henne
skulle jag ha svårt att klara mig. Hon är den första lärarinna jag mött i vuxen
ålder, som jag har respekt för på grund av hennes kunskaper och förmåga att
framföra kritik på ett positivt sätt.

När Gunilla och jag jobbar med ett av mina manus går det till så här:

Jag har skrivit färdigt och sitter med en manusbunt på mellan tre hundra och sex hundra sidor. Antingen har jag skrivit igenom manuset en gång till efter färdigställandet, eller också har jag varit lat och gett henne min förstaversion. Den senare arbetsgången straffar sig förstås genom att redigeringsarbetet blir mer omfattande efter att Gunilla gått igenom manuset. Summan av eländet är alltså konstant.

Gunilla läser igenom hela manuset en gång utan att göra några anteckningar. Hon vill förstå min historia och få en känsla för den. Därefter vässar hon blyertspennan och sätter igång.

När vi så småningom träffas brukar hon le och säga ungefär så här:

”Det här är det bästa du har skrivit hittills. Men jag har förstås några synpunkter … ”

Det är då jag brukar dra efter andan, eftersom jag vet vad som väntar. När jag kommer hem bläddrar jag igenom pappersbunten och finner att allt är som det brukar. Gunilla har gjort mellan tusen och tre tusen blyertsnoteringar om sådant som bör ändras.

Det är bara att kavla upp ärmarna och sätta igång.

Mödan består egentligen inte av att det är så tungt, men jag har egenheten att jag avskyr att rota i texter som jag skrivit. När jag skrivit klart vill jag lämna manuset ifrån mig och ägna mig åt annat, skriva nytt.

Men så lätt kommer jag inte undan.

I mitt fall består redaktörens kritik till nittiofem procent av småsaker. Jag har kommaterat fel eller för mycket. Jag har i brådskan använt fel sorts citationstecken eller skrivit bindestreck där det ska vara tankstreck. Jag har delat upp historien lite fel när det gäller stycken.

Jag går igenom manuset och svär med jämna mellanrum när jag ser att Gunilla nästan alltid har rätt. Ytterst sällan har jag en annan uppfattning än hon, men när jag har det och något verkligen är viktigt för mig, försvarar jag min åsikt och låter det stå som jag skrev från början.

I de fall Gunilla föreslår större strykningar (då menar jag mer än ett par rader) eller omskrivningar, måste jag stanna upp en stund. Av med prestigemössan och sänk garden. Hon vill mig inte illa, hon vill hjälpa. Varför tycker hon så här? Jo, för att hon har – rätt.

Fan också. Stryk. Skriv om.

Jag gör de där ändringarna och sedan får hon tillbaka ett nytt, utskrivet manus. Hon
går igenom det än en gång och ser nu fel som inte syntes förut, bland alla de
andra. När jag får tillbaka manuset igen, är antalet blyertskråkor nere i
mellan två hundra och sju hundra. Jag redigerar och lämnar tillbaka.

I enstaka fall behöver vi köra ett tredje varv och då brukar jag klara mig undan
med femtio små markeringar i kanten. Därefter är vi överens om att vi båda har gjort vad vi kan för att boken ska bli så bra som möjligt.

Och på resans gång har vi mördat hur många små ”älsklingar” som helst.