Alltså, jag drar mig inte en tass för att ta upp känsliga ämnen, och eftersom jag i dag blev utsatt för ett rasistiskt hot vill jag gärna diskutera det här med rasism och invandring.

När det gäller invandringen, så är jag för den! Jag vet att det kommer hit hundratals, kanske tusentals jyckar från bland annat Irland, Spanien och Rumänien. De kommer från usla hemförhållanden, det finns massor av tvåbenta här som längtar efter att ta hand om dem och de hamnar så att säga rätt från början. Här är det inget snack om att sitta i flyktingbaracker i fem år för att sedan antingen hamna i arbetslöshet i ett miljonprogramhus, eller få ett utvisningsbeslut bankat i huvudet!

Däremot har jag inte bestämt mig i frågan om huruvida invandrarhundar ska få adoptera svenska valpar. Inte heller om homosexuella hundar – oavsett kön – ska få adoptera. Det är en knivig fråga, inget man kan fatta lättsvansade beslut om.

Jaja, jag vet att jag ser ut som hundarnas svar på Marit Paulsen, men fattar du hur kallt det var om öronen i går kväll???

Det här med rasism är ett helt annat ben. Senast i dag råkade jag ut för en rasistattack, och nu var det svartingar igen (hann aldrig se om det var Labradorer eller något annat).

Husse och jag gick vår vanliga parkrunda i närheten av vårt kontor på Östermalm, Gärdet närmare bestämt. Plötsligt dök de upp i fjärran, två stora svartingar som hoppade runt som galningar.

Jag blev direkt avvaktande. Man vet aldrig med såna där, de kan vara beväpnade eller vad som helst.

Och gissa vad som hängde i andra änden av kopplet? En finnig tvåbenare i ful keps och med en piercing i läppen! Han vrålade hotfullt åt husse:

”Hur fan vore det om du skulle ta med dig skiten och gå åt andra hållet så att vi kan släppa de här?!”

Husse blev skitförbannad, böjde sig ner mot mig och delgav mig sin plan. Medan han tog hand om den piercade skiten i kepsen och hans ovanligt fula tvåbening till flickvän, skulle jag hoppa upp och hugga svartingarna i strupen.

Take no prisoners, typ.

Men – jag tvekade en aning. Jag var övertygad om att jag skulle ordna biffen, men skulle husse klara sin del?

Mja…

Jag drog åt andra hållet som en galning och med detta räddade jag förmodligen husses liv.

Dock vill jag än en gång påpeka att jag fördömer dessa rasistattacker, som i nio fall av tio kommer från stora svartingar, mot oss mindre vita!

Frågor på det?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

High tass!

/Sigge