Borde ju hålla käften (8), men: Kvinnoförtryck – en svensk hederssak, eller hur?

Först: Jag har skrivit det förr och jag skriver det igen:

Jag vägrar acceptera begreppet “hedersmord”. Det bör strykas ur ordlistan och ersättas med “kulturmord”, “smutsmord” eller något riktigt nedvärderande. Dessutom bör straffet för dessa mord vara högre än för “vanliga” mord, om det kan bevisas att motivet varit “heder”. Det finns nämligen ingen som helst heder i att slå ihjäl sin fru, dotter eller son, för att man inte sympatiserar med deras kärlek eller åsikter.  Den debatten har jag tagit förr och tar den gärna igen, när som helst och med vem som helst.

Nu – en intressant jämförelse:

Den man i Sverige som i dag skulle yttra att kvinnan ska vara tacksam, hålla käft och lyda skulle – med all rätt – naturligtvis få sparken från jobbet, kölhalas offentligt och betraktas med förakt av omgivningen.

Den man i Sverige som beordrar att hans lilla dotter utan bedövning får klitoris bortskuren och blygdläpparna ihopsydda i en skitig cykelkällare, den man som hotar, förnedrar och slår sin dotter under uppväxten innan han tvingar henne att som barn gifta sig med en släkting hon avskyr och är rädd för – han klarar sig fint och hedras av den närmaste omgivningen.

I det “feministiska” Sverige.

Jag tittade på tv i kväll och såg vittnesmålet från den unga, kurdisk-svenska kvinna som modigt och öppet berättade om hedersförtrycket hon utsatts för i Sverige, innan hon till sist rymde hemifrån. Allt för att hon begått dödssynden att bli kär i en svenskfödd kille.

När jag sedan såg de aktuella siffrorna blev jag mer beklämd än förvånad. För några år sedan gjorde Ungdomsstyrelsen, numera Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, en undersökning som visade att 16 000 ungdomar i Sverige levde under så kallat hedersförtryck och var rädda för att deras föräldrar skulle få reda på vem de var kära i.

Kvällens siffror var 240 000 ungdomar.

240 000. Nästan en kvarts miljon. Och vi vet att mörkertalet är stort.

I det “feministiska” och “humanistiska” Sverige.

Annan intressant jämförelse: Det “feministiska” Miljöpartiet fick i årets val 285 899 röster.

Nästan lika många ungdomar lever i skräck och hedersförtryck.

Feministiskt Initiativ fick 29 665 röster. Mer än åtta gånger (!) så många ungdomar i Sverige lever i skräck för “hedern”.

Värt en eftertanke?

Min ödmjuka fråga är – möjligen – naivt enkel:

Hur i helvete kan politiker som bröstar sig, påstår att Sverige är ett jämlikt och feministiskt land, tillika en humanitär stormakt, se mellan fingrarna när ungdomar – företrädesvis flickor och unga kvinnor – i Sverige dagligen förtrycks, skräms, hotas, misshandlas, omskärs, tvingas in i oönskade äktenskap och i värsta fall mördas?

Var är Stefan Löfven, Jan Björklund, Gustav Fridolin, Jonas Sjöstedt, Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson när det verkligen gäller? Varför vrålar inte Isabella Lövin, Annie Lööf, Ebba Busch Thor och framförallt Gudrun Schyman och Gita Nabavi ut sin avsky, sin ilska, sina protester och sina förslag till åtgärder, när flickor och kvinnor i Sverige misshandlas och mördas enligt medeltidsmetoder?

Jag har en teori, som är troligare än någonsin i dessa tider av desperat maktkamp inför de kommande fyra åren:

Det är inte viktigt nog.

Det som är viktigt nu, viktigare än allt annat, är – makt. Att få sitta kvar på sin post eller ännu hellre, få en mer betydande position för de kommande fyra åren. Makt är – för en del – upphetsande. I det här fallet medför den också en, milt uttryckt, ganska hyfsad lön och förmåner som du med ett vanligt jobb aldrig kan drömma om.

Så vem fan bryr sig om att några bebisflickor får klitoris bortskuren i den där skitiga källaren?

Jag har absolut ingenting emot att människor försöker tjäna stora pengar, så länge det sker lagligt. Jag har faktiskt heller ingenting emot att människor försöker skaffa sig makt, om de nu går loss på det.

Så länge de bekänner färg och står för sina syften.

Hyckleri, inte minst av skattebetalda ledare, är däremot fullständigt oacceptabelt (ett av politikernas favorituttryck i alla lägen som har med motståndarna att göra).

Men hyckleri och inget annat är det när ett land som Sverige år 2018 låter människor komma undan med barnmisshandel, kvinnoförtryck, hot, könsstympning, barnäktenskap och – mord.

Just nu, när du läser detta, sitter våra politiska ledare i nattliga sammanträden, “krismöten”, överläggningar och smider sluga planer för hur de ska kunna klå upp motståndarna och tilltvinga sig makten för den kommande mandatperioden (vilket i och för sig är det svenska folkets fel, eftersom vi tydligen inte kan komma överens om vem som ska få majoritet. Ty Mellanmjölk och Lagom är ju alltid bäst, eller hur?).

Men Mellanmjök och Lagom har också ett högt pris – för vissa. Just nu, när du läser detta, könsstympas en liten skrikande flicka någonstans i landet, utan bedövning. En tonårstjej hotas och får stryk av sin pappa medan mamman, också förtryckt, tittar på. En annan flicka vill gå till kiosken och får omedelbart “eskort” av en bror eller kusin. En tredje sitter vid fönstret och längtar efter sin älskade pojkvän, som hon aldrig mer får se. En fjärde sätts under tvång på ett plan till Långtbortistan där hon under tvång ska gifta sig med en äldre släkting. 

Den femte, som uppkäftigt strävar emot och kräver sin rätt som fri kvinna, kommer inte att överleva. Hon “ramlar” från en balkong eller “försvinner”.

Det här, min vän, är den “feministiska” och “humanistiska stormakten” Sverige 2018. Den som politikerna vill att världen ska titta på, applådera och kopiera.

Det nya medeltidslandet där en kvarts miljon ungdomar fasar för vilka straff de ska råka ut för. För att de älskar fel person eller – ännu värre – råkar vara bi- eller homosexuella.

Jag hoppas att våra tysta politiker sover riktigt gott i natt.

För man ska nog vara rätt hårdhudad för att köpa det som händer framför våra ögon.

Och hålla käften.

Själv skäms jag. Igen.

Ett sätt att visa din protest är att bli medlem i och därmed stödja Riksorganisationen GAPF, Glöm aldrig Pela och Fadime. Det gör jag.

http://gapf.se/