Måndag morgon. Sommaren har på sitt eget sorgliga sätt långsamt börjat annonsera ett tilbakadragande. Solen är inte längre lika tidig, inte lika het. En kopp starkt kaffe på terassen och vackert blågrå skyar varnar för att jag bör ha en jacka liggande i bilen.

Jag struntar i det där och drar på mig jeansshortsen. För mig är det sommar till den 31 augusti och på mitt kontor finns ingen dresscode.

Och jag ska ju intervjua Kåre Halldén – en trevlig kille, författare och champagneexpert, eller hur?

Jo, så där ser det ut. De flesta av mina vänner ska gå till busshållplatsen 07.15 eller köa i tunnelbanan eller trafikrusningen för att nå ett kontor senast 09.00. För många av dem handlar vardagen om nervositet, nedskärningar, ny chef, omorganisationer, meningslösa utvecklingssamtal och lönediskussioner som inte utmynnar i någon större glädje. Men enligt svensk norm är det ändå trygghet. Ett jobb, en fast lön.

Trygghet.

Jag vet. Jag var där en gång. Det kändes bra.

För fem år sedan slängdes jag och några kamrater vettlöst ur den trygga vaggan med en kvarts varsel efter 24 års anställning. Allt vi lärt oss om den svenska anställningstryggheten visade sig vara – bogus.

Vilket var – bra. Jag blev plötsligt tvungen att ta ansvar för mig själv. En först skrämmande, sedan och fortsatt ekonomiskt tung, men totalt sett skön upplevelse.

Jag är en priviligierad människa. I min ungdom levde jag på jobb som var långt ifrån drömmen. Jag sprang uppför trappor med tunga väskor fulla av reklamblad, packade upp slemmiga gurkor, slog in paket åt oförskämda människor, släpade blytackor och pappersbalar i ett tryckeri, bärgade rostiga bilar i snöglopp och minusgrader. Men under den största delen av mitt liv har jag lyckats försörja mig på det jag älskar mest – att berätta historier i text och bild.

Numera är tryggheten borta. Jag vet aldrig hur morgondagen ska se ut, inte heller om jag ska få betalt för den.

Ändå är jag lyckligare än någonsin.

Kåre Halldén www.spruceup.se är en av de många fantastiska människor jag får förmånen att träffa, intervjua och skriva om. Kåre har – precis som du, jag och alla andra – en historia att berätta. Skillnaden är att hans är snäppet bättre än genomsnittet. Och jag får – om än bara för några timmar och sidor – förtroendet att skildra den. Förhoppningsvis ser du resultatet i en kommande bok.

Sommaren varslar om uppsägning och måndagsmorgnarna känns kanske som fler och tyngre från och med nu. Som egenföretagare konstaterar jag att min chef är en känslo- och hänsynslös typ som bara kräver utan att ge. En figur som inte ser någon förmån i att ge sin ende anställde en fast lön, socialavgifter eller fem veckors semester. Vidareutbildning står inte på schemat, kickoffer och julfester är inte aktuella.

Fuck you, boss. Icke desto mindre – måndagsmorgnar är bara bäst. För hur många får vakna till grå, regntunga skyar, packa väskan och veta att man just i dag bara får jobba med det man älskar allra, allra mest?