Nyheterna tränger sig på trots att jag inte sökt dem. En avlägsen radioröst, löpsedlar på stan, prat bland folk på lunchrestaurangen.
Det räcker med några minuter för att bli deprimerad. En fyraårig flicka blir bombskadad på dagis. Någon har mördat någon igen, räntorna stiger, det är våldsamma kravaller i Götebrog, USA ska gå i konkurs och Kronofogden är på väg mot Saabs kontor.
Påverkar det där mitt liv? Krasst sett – nej. Mår jag bättre av att veta det?
Troligen inte.
Det var länge sedan de stora medierna publicerade något som ingav hopp. Sannolikt är det mer lönsamt att vältra sig i elände (man kan förmoda att Anders Behring Breviks aktioner gav pressen hyggligt klirr i kassan) men det finns ju alternativ för den som vill:
Frågan är vem som vill. Kan man tjäna pengar på goda nyheter, eller vill människor som mår dåligt bara se att det finns andra som har det ännu sämre? Är det en osund del av vår överlevnadsinstinkt att läsa om folk som svälter, blir kidnappade, skjuts och får cancer?
När jag bodde i Los Angeles i slutet av 1980-talet tittade jag varje kväll på Channel 7 News. Producentens linje var klar – efter allt elände avslutades varje sändning med en god nyhet. En döende människa hade mirakulöst blivit frisk. En kattunge hade gått 60 mil och hittat hem. Någon hade funnit sin bortadopterade syster efter 20 års sökande. Trots allt svart fanns det hopp.
Långt efter att jag flyttat hem berättade en vän som var producent på TV 3 att kanalen försökt med samma sak under sina nyhetssändningar, men slutat efter tittarprotester.
Ingen var intresserad av de goda nyheterna.
Sommaren 1994 beslöt jag mig för att ta en time out från nyheter i ett halvår. Jag läste inga tidningar, lyssnade inte på radio, såg ingen tv. Internet var knappt i gemene mans bruk så den vägen kom det inget.
Jag väntade. Undrade om jag skulle bli isolerad, gå under eller anses som efterbliven. Men ingenting hände. Absolut ingenting. Förrän på morgonen den 28 september.
Jag hade satt mig i bilen och var på väg till Stockholm. Fem minuter efter att jag lämnat hemmet kom det första samtalet, från min fru. Hon berättade att Estonia hade förlist och att hundratals människor dött. Under dygnen som kom informerades jag av vänner om varje detalj – att fartyget sjunkit klockan 01.58, att 852 människor dog och 137 saknades, att olyckan berodde på en kombination av storm, undermåliga bogvisirlås och bristande sjömanskap.
Det där upprepades. Så fort det hände något som verkligen var viktigt, visste jag det inom tio minuter, via ringande vänner.
I somras kom en repris. Jag körde i befriande tystnad bil från Stockholm till Älmhult för att gå på fest. Hann knappt parkera bilen utanför hotellet förrän någon kom farande och berättade att en ”somaliska terroristster” sprängt halva Oslo. Inne i lobbyn kunde mer pålästa komplettera med alla uppgifter som fanns och en stund senare visste jag att det fanns något som hette Utöya.
Dagens nyheter har inte gjort mig gladare än gårdagens. Inte heller har de i någon mening påverkat mitt liv.
Jag kan alltså vara utan dem och koncentrera mig på något annat. Något givande, kanske till och med glädjande.
Jovisstja. Hörde att prinsessan är gravid. Grattis! Men är det inte bara, som man sa förr, nattagammalt?
Möjligen borde den nyheter ha fått vänta en aning.