Det politiska diskussionsklimatet hårdnar. Högerkrafter verkar starkare över Europa. Även Sverige drabbas av våldsamma demonstrationer med bengaler, smällare, flaskor, tillhyggen och knivattacker. Bara några timmar innan detta skrevs attackerade nazister en antirasistisk demonstration i Kärrtorp utanför Stockholm.

I denna kalla tid läser jag en av de mer intressanta böckerna på länge – Det vi kan stå för av Anders Behring Breiviks försvarare, advokat Geir Lippestad.

 

 

Väl värd att läsa!

 

 

 

 

Dessvärre är boken förvånansvärt dåligt redigerad och fylld av upprepningar, men ändå väl värd att läsa.

Tidigt på morgonen den 23 juli 2011 väcktes Lippestad av ett telefonsamtal och fick frågan om han ville försvara Anders Behring Breivik, som dagen innan gjort sig skyldig till massmord i Oslo och på Utöya, då han lugnt och kallt tog livet av 77 människor, de flesta ungdomar på AUF:s sommarläger.

Lippestad fick inte lång tid på sig att fundera. Han tackade ja.

Efter det blev han som advokat och jag som läsare sannolikt lika förvånade över reaktionerna. En av hans kolleger slet ner sin namnskylt och lämnade för alltid advokatbyrån när han fick höra att Lippestad tagit uppdraget. Maskerade människor sökte sig till hans hus, kastade ägg på fasaden och sprayade hakkors på den. Detta blev början på en tretton och en halv månad intensiv period som kommer att förändra livet totalt för Geir Lippestad och hans stora familj. Geir och hans fru Signe hade sju barn och ytterligare ett på väg. Ett av dem, Rebekka, var så sjuk – och ständigt beroende av respirator –  att de alltid undrar hur länge hon ska få leva. Lippestad hade alltså en del att stå i redan innan. Ändå tvekade han aldrig.

Boken handlar inte speciellt mycket om vad Breivik gjorde den där dagen som ingen glömmer. Inte heller behandlas den ganska självklara skuldfrågan speciellt mycket.

Sällan har rimligheten i straffsatser diskuterats och omtvistats så mycket som den 23 juli 2011 och många var de som ropade på dödsstraff. Ett av de mest effektiva straffen, hette det, hade varit att helt enkelt släppa Anders Behring Breivik fri på polishusets trappa, detta med följden att han inte skulle levt många minuter efteråt. Känslor som är mycket lätta att förstå för den som nyss fått sin dotter eller son ihjälskjuten.

Men något dödsstraff blev det inte, åtminstone inte än. Hela Lippestads analys av Norge, rättssystemet och sig själv resulterar i en och samma slutsats:

Att han – och Norge – måste försvara just det Breivik försökte ta död på, demokratin. Detta genom att ge mördaren det försvar varje åtalad har rätt till.

Lippestad använder stort utrymme åt att förklara hur svårt det var för honom att förstå Breiviks drivkrafter, eftersom de var så obegripliga. Mördaren såg sig själv som omväxlande en soldat, kommendör och Tempelriddare, vars uppgift var att försöka rädda Norge från det ”mångkulturella samhället”. Under rättegången krävde han också att de som var ansvariga för detta mångkulturella samhälle skulle tvingas vittna och svara på hans anklagelser. Bara att få Breivik att förstå att detta var orimligt, tog oerhört mycket kraft och energi av Lippestad och hans team av biträdande jurister.

 

Lippestad berättar att han och hans kolleger artigt skakade hans med Breivik varje dag i rätten. Men att de fick säga att de tänkte sluta med detta om Breivik inte upphörde med sina nazisthälsningar, varpå mördaren långsamt tycktes förstå.

 

Minst lika stort utrymme ägnar Lippestad åt att mycket öppenhjärtigt beskriva sitt liv och sina tankar. Den hårda barndomen där familjen slängdes ut ur sitt hem efter den förtvivlade faderns konkurs. Tankar som fick Lippestad att rösta på det Arbeiderparti Breivik försökte utrota. Hur det hårda försvarsarbetet, många timmar per dygn, påverkade honom och hans familj. Att han i stunder när Rebekka var som sjukast fick arbeta från hennes rum på sjukhuset. Hur hans fru Signe stöttade honom genom att dagligen påminna honom om att det fanns en sund verklighet i hans liv med familjen. Att han ständigt jagades av en mycket kritisk, internationell journalistkår, tidvis hamnade i tvivel, grät och fick påminna sig själv om varför han stod upp för en man vars åsikter han inte delade och vars handlingar han fördömde.

Geir Lippestads texter i vilka han gång på gång analyserar sig själv, sina tankar om vad humanism, frihet, demokrati och rättssäkerhet är värt, är tankeväckande och viktiga.

Lika skrämmande är det att veta att Breivik fortfarande är på topp. I boken förklarar Lippestad hur analytisk och skicklig massmördaren oavbrutet varit när det gällt att föra ut sitt budskap och skaffa sig maximal uppmärksamhet över världen, att han därmed också lyckats göra sig till en ikon bland högerextremister.

Anders Behring Breivik dömdes 2012 till 21 års ”förvaring”, den norska lagens hårdaste straff som ger rättsväsendet möjlighet att hålla honom inspärrad ännu längre. Tiden får han tillbringa i en specialbyggd avdelning med fem egna celler, varav två utgör gym och arbetsrum.

Breivik förklarade flera gånger att han lugnt hade räknat med dödsstraff och att bli offentligt avrättad, vilket skulle styrka hans martyrskap ytterligare. Så blev det inte, men jag är villig att sätta en slant på att han inte får leva speciellt länge den dag han släpps ut.

Människor, offer, glömmer inte.

Frågan är också hur mycket denne skarpsinnige man hinner ställa till med genom att kommunicera från sin avdelning i Ila-fängelset. I slutet av boken får läsaren kalla kårar när Lippestad skriver om Breivik:

”Vidare säger han att han aldrig har varit så motiverad som han nu är. Känslomässigt är han på topp och anser att Europa nu är som trettiotalets Tyskland. Han ser många möjligheter och tror bestämt att sakernas tillstånd kommer att förändras under de kommande åren.”

Förlag: Modernista. ISBN 978-91-7499-301-1