Tyvärr är det så här:

I perioder hinner jag inte läsa. Eller – läser i vart fall mycket mindre än jag borde.

Men Livet kommer emellan. Skrivandet, vardagssysslorna, besvären och ibland – olyckorna.

De Stora Författarna, de som förstår sig på´t, brukar avsätta ett par, tre timmar om dagen till obligatorisk bokläsning. Det ska jag också göra den dag jag blivit En Stor Författare och dessutom hittat den där öronlappsfåtöljen i slitet läder, som levereras med en lika skön fotpall i likadant, lika slitet läder.

Dessutom avstår jag medvetet från att läsa svenska deckare och kriminalromaner, allt för att inte bli påverkad av mina kolleger/konkurrenter. En biverkan blir lätt att jag därmed också avstår från all svensk litteratur till förmån för den anglosaxiska.

Dumt förstås, men …

Nåväl. Förra året var ett år då läsningen blev alldeles för eftersatt. Under en signeringsrunda på senhösten tog jag till ett av mina gamla trick och frågade en synnerligen pålitlig bokhandlare – Ulrika Larsson på Bokia i Halmstad:

”Om jag bara ska läsa en enda bok i år – vilken ska det bli då?”

Utan att tveka plockade hon fram Minnet av en smutsig ängel av Henning Mankell. Med stor behållning sträckläste jag den på ett flyg över Atlanten och den hade förmågan som få böcker har – att lämna minnen och frågetecken i min annars så glömska och raderande hjärna.

Jag tänker inte orda mycket om boken. Innehåll och recensioner – om du nu till skillnad från mig är intresserad av sådana – finner du i massor genom att googla. Låt mig bara nämna att boken baseras på en sann historia. På ett skickligt sätt tecknar Mankell hur svenska Hanna från de djupa skogarna hamnar i kolonialtidens Afrika, blir ägarinna till en stor bordell och finner en djup vänskap med en synnerligen ovanlig apa.

Mankell vet vad han håller på med. Hans böcker har sålts i över 40 miljoner exemplar och översatts till mer än 40 språk. Respekt.

Mankell har fablat vidare på ett stycke sann historia och det med bravur. Resultatet är en stor och varm roman som inte borde lämna någon oberörd.

Du bestämmer själv, men nu vet du vad jag tycker.

Jag hoppas kunna avsätta mer tid för läsning under 2012. Som start ägnar jag mig åt en favorit som på något sätt är deckarnas McDonalds (du vet vad du får och hur det kommer att smaka) men ändå bjuder på överraskningar – Lee Child och hans senaste bok om hjälten Jack Reacher.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Den smakar ungefär som ett Big Mac meal med frasiga, nyfriterade pommes frites.

Inte illa.

Inte illa alls.

 

 

 

 

 

 

 

Child. Vet också vad han håller på med.