”Det känns lika märkligt varje gång”, sa min gode vän och den erfarne författaren, översättaren och bokförläggaren John-Henri Holmberg. ”Varje gång man tittar på skärmen och inser att man ännu en gång skrivit ungefär en miljon tecken.”

Han har rätt. Vid det här laget har jag en ganska lång rad böcker bakom mig, och kanske tycker man – som när det gäller andra yrken – att någon form av slentriankänsla borde infinna sig när man sätter punkt, avslutar ännu en historia.

Alls icke. Tvärtom.

Däremot infinner sig genast en märklig blandning av känslor:

Glädje, för att den tyngsta delen av jobbet är över även om arbetsam och delvis smärtsam strykning och redigering återstår.

Tomhet, för att det känns oerhört trist att kliva ur en historia man älskat att skapa.

Saknad, därför att man skulle vilja fortsätta umgås med de karaktärer som varit en aktiv del av ens liv dygnet runt i veckor, månader, ibland år.

Den här gången är det dock lite annorlunda. Glädjen finns men tomheten och saknaden kommer förhoppningsvis knappast att få fäste, eftersom nästa bok jag ska skriva är en direkt fortsättning på den jag just skrivit klart.

Alltså tröstar jag mig med att glädjen – efter en kort paus – snart kommer att uppstå igen när jag får sätta tänderna i fortsättningen, väcka liv i de slumrande karaktärerna och se om det på något sätt går att toppa den förra historien.

Jo. Visst gör det det.

Jag kommer att somna med ett leende, med tankar om vad Christopher Silfverbielke gjorde efter att jag satt punkt på sidan 322.