Voff!

Alltså, påsken var ganska bra för mig, bortsett från att tassarna blev blöta i skitvädret. Husse och jag hade bara tid att ta ledigt just lördag och söndag, för vi har så ofattbart mycket att göra. Fattar ni hur mycket jobb det är att knåpa ihop Sveriges populäraste hundblogg?

 

 

 

 

Attundas förklaring – snygg, tycker jag!

I dag blev det fullt jobb igen. Både Husse och jag åkte till Attunda Brandförsvar i Sollentuna för att ställa lite frågor. Vi blev varmt välkomnade av brandmännen Marcus Horn, Johan Östlund, Patrik Asp och Jeff Muller. De och deras kompisar var jättetrevliga, Helt otippat tyckte alla mycket om mig och det blev en hel del kliande bakom mina öron (me like).

De har fett läckra wheels på det där stället! Jag skulle inte ha något emot att åka omkring i en sådan här kärra:

 

 

 

 

Det är ruskigt tunga grabbar som jobbar på Attunda! Medan vi andra lyxar oss och skriver dikter håller de på med allvarliga grejor, som sånt här …

 

 

 

… och för det måste de förstås ha riktiga grejor, så deras jackor är ju lite tjockare än min:

 

 

 

 

Rejäla grejor, men det jag är mest avis på är deras helcoola plåtmössor! Undrar just om det finns en sån i min storlek – med hål för öronen – och om man skulle kunna bli förste brandhund, eller något?

 

 

 

I alla fall – husse och jag var där för att fråga om helt olika saker., Husse skriver ju deckare om våldsamheter och så. Jag har också skrivit min första deckare men funderar starkt på att gå över till den mer romantiska genren, med starkt italienska inslag:

Amore!!

Typ.

Därför var min fråga till grabbarna på Attunda hur man hanterar brinnande kärlek och glödande hat? Är det grejor som självslocknar eller måste man släcka? Och med vad – känslor, förnuft, logik?

Jag fick en hel del bra tips av grabbarna med erfarenhet.

Efter besöket på Attunda (stort tack, grabbar!) åkte Husse och jag till skrivarlyan för att få ner våra nyvunna erfarenheter på papper. Husse ägnade sig åt sin ruskiga historia medan jag bara funderade över Italien, kärlek och ravioli. Jag vässade klorna, lät tassarna hamra ner lite idéer på tangentbordet och softade sedan i skrivarlyan, med den konstnärlige författarens rätt.

Det är på g nu, jag känner det. En dag kommer du att vara stolt över att du var en av de första som kände mig.

 

High tass!

/Sigge.