När jag får dödsbudet inser jag att – trots att det bara är den fjärde april – det är dags att förbereda sig för årets fjärde begravning.

Och hur förbereder man sig för sånt?

Jag inser också, som så många gånger förr, att det på sina håll är klent med rättvisan.

Ty de goda tycks dö först.

Och sådan var Uno Björkhem. God. En vän och en lyssnare, någon som i högsta grad respekterade och brydde sig om – på allvar.

Vi träffades för många år sedan genom ett författarsällskap. Uno var före detta forskare och lärare i skoglig marklära, universitetslektor i landskapsarkitektur och forskningsinformatör. Vi hade, milt uttryckt, vitt skilda bakgrunder men kom att bli mycket nära vänner även utanför sällskapet.

När jag lärde känna honom hade han redan gett upp en del av livet och dessvärre också självrespekten, efter den obeskrivligt smärtsamma sorg som bara kan drabba någon som mist sitt barn på det vidrigaste av sätt.

Andra delar upprätthöll han med stolthet. Jag, tämligen ointresserad av historia, kunde lyssna andlöst när Uno i en timme ur minnet berättade om generalmajoren, lantmarskalken, friherren och landshövdingen Thure Gustaf Rudbecks framfart i Sverige och inte minst Sollentuna, på 1700-talet.

Än märkvärdigare var att Uno kunde prata med träden och marken. Åtminstone uppfattade jag det så. När vi gick genom en skog eller över ett markområde kunde han stanna upp, betrakta för att sedan berätta för mig hur det hade sett ut på platsen hundra år tidigare.

Vi brevväxlade. Du vet, på papper och med post, som förr. Vi talade i telefon, långa samtal om smått och stort, samhälle och litteratur. Uno, född 1938, hängde med i vad som hände trots att han ständigt upprepade ”jag ser inte television”, vilket förmodligen var ett ganska klokt val om man ser till vilka media han föredrog.

Jag hälsade flera gånger på i det lilla gatuhus i Lomma – orten kunde han som sin ficka inte minst eftersom en av hans många böcker handlade om den – där Uno tillbringade sina sista år. Ofta frusen satt han iförd täckjacka i en fåtölj och rökte tobak. Radions P 1 stod på vid sidan vilket fler än en gång fick honom att ringa mig och komma med kloka kommentarer.

Som författare lämnade Uno en rad goda böcker efter sig och förmodligen skulle man också kunna skriva en god bok om honom. Men det är inte mitt jobb, jag föredrar att vårda minnet på annat sätt.

Adjö, vännen. Tack för värme, för vänskap, glada skratt och kloka ord.

Förr eller senare ses vi över ett glas vin, med en bok i näven.

Vi slår på P 1 då, va?