Flickan med det vackra namnet orkade inte mer

Publicerat av

I dag kom beskedet. Den sextonåriga flickan i min dotters skola som dog i förra veckan, under påsklovet, tog livet av sig.

Hon orkade inte längre utan letade i ett ensamt ögonblick hemma upp alla tabletter som fanns att uppbåda och proppade dem i sig.

Flickan med det så vackra namnet hade haft det kämpigt, varit deprimerad till och från.

Inte helt ovanligt. Att vara sexton (eller fjorton, sjutton, nitton …) i ett land och en värld där hoppet till synes är långt borta för en tonåring, är inte lätt. Att kanske inte veta riktigt vem man är, är svårt. Att blicka ut i ett samhälle där det inte finns jobb, någonstans att bo, någonstans att flyga till från föräldrarna för att starta ett eget liv, är lika med osäkerhet och hopplöshet. Att vistas i en värld där förtvivlade lärare inte har tid och där sjuk- och psykvården har demonterats, betyder att den sista hållplatsen har monterats ner.

För att någon ska tjäna mer pengar.

Flickan med det vackra namnet fick aldrig uppleva hur det är att springa ut på en solvarm skolgård iförd studentmössa. Hon fick aldrig veta hur det var första dagen på det första  jobbet. Hur det känns att krama sin älskades hand på väg till altaret, smärtan i att föda fram ett barn och lyckan i att hålla det, höra det skrika. Hon fick aldrig veta hur det är att köra bil eller rösta eller skriva under sitt första viktiga avtal.

Hon fick aldrig smaka på Livet på riktigt.

Flickan med det vackra namnet hade sökt hjälp och till och med varit inlagd, men skickades hem alldeles för tidigt. Kanske för att någon i den demonterade vården inte riktigt hade tid att se hur illa det var. Kanske för att det fattades en vårdplats.

Flickan med det vackra namnet finns inte mer. Hos klasskamraterna är tystnaden ofattbart stor. Hos hennes familj kommer det nu öppna såret småningom att bli ett ärr som aldrig läker.

De som inte bryr sig om flickan med det vackra namnet, hennes vänner eller föräldrar, kanske bryr sig om siffror, trots allt.

Läs det här då:

I Sverige tar i genomsnitt fyra personer livet av sig varje dag. Självmord är den överlägset högsta dödsorsaken i åldrarna 15 – 44 år. Varje självmord kostar samhället 18,6 miljoner kronor, bland annat i utebliven produktivitet, en kostnad på mer än 77 miljoner kronor om dagen!

I vilket affärsdrivande företag som helst hade man omedelbart satsat åtminstone tio procent av den summan på prevention för att hindra framtida förluster. Dock inte i AB Sverige, trots att många liv skulle kunna räddas och mycket lidande förhindras.

Nog om pengar. De som närmast saknar och sörjer flickan med det vackra namnet har annat att tänka på nu. Att begrava ett barn är bland det värsta som finns. Att en av anledningarna är att välfärdssamhället Sverige inte kunde lyssna på henne, måste på sitt sätt vara ännu värre.

Jag hoppas och tror att flickan med det vackra namnet har en plats bland änglarna nu.

Och att någon i Sverige vaknar innan fler barn blir änglar i förtid.

 

65 svar på ”Flickan med det vackra namnet orkade inte mer”

  1. Om en sådan flicka har jag just skrivit en roman ”KRISTALLÄPPLE” – jag debuterar med den i höst. Men flickan i min bok har haft efterlevande/sörjande sedan 1966 och en av de efterlevande får man följa genom hela boken ända fram till 2011.
    Jag är tacksam att du tar upp det här ämnet – få vet hur stor dödligheten är.
    //Ebba

    • Tack. Den egenhändigt beslutade dödligheten – i ett samhälle där vi av politiskt korrekta skäl väljer att hellre diskutera mindre obehagliga frågor – är förfärlig, skrämmande hög och måste diskuteras.

    • Och skammen lämnade din kropp för längesedan, eller hur? Att göra reklam för sin egen bok i ett blogg-inlägg av denna typen är skamligt utan jämförelse. Du är inte ett dugg bättre än AB Sverige där man ska tjäna pengar på vad som helst och till varje pris. Jag hoppas att du skäms.

      • Jag tolkar det som om att författaren till boken har lagt ett inlägg här för att hon blivit entusiastisk och vill väl genom att dela sin bok med människor som har det svårt.
        Att genast tolka det som något negativt när det troligen är menat gott är cyniskt.
        Och ni som ser det på ett negativt sätt borde fundera på vilken människosyn ni har.

    • Jag kan inte heller annat än att instämma med Andy – berätta gärna hur angeläget ämnet är men att lyfta din roman i denna blogg, det slår fel. Så är det för mig i alla fall.

    • Ah…så ni tror att hon enbart haft pengar framför ögonen när hon skrev om sin bok? Så kan man naturligtvis tänka. Jag väljer att tänka att hon är så inne i sin bok att hon bara tänkte på ämnet och ville dela med sig. Förivra sig har väl alla gjort. Den där boken kanske kan rädda livet på någon….

      • Håller med, att ge exempel på ställen man kan läsa och förkovra sig, finna flera ideer om ämnet, behöver vi alla. Vi behöver se det positiva i allt, inte söka bara fel o brister.
        Men man ryser av hur illa många mår. Vi borde också tänka på hur vi kan hjälpa varandra och vara varandras stöd i livet. Någon/ra medmänniska som lyssnar är det viktigaste för oss alla, sen ska naturligtvis vården vara bättre, när man söker hjälp.

    • Bra att du vågar ta tag i ett svårt ämne och skriva en bok om det. Hoppas att många kan känna igen sig i boken och att de känner att de inte är ensamma.
      Ämnet är svårt att prata om för de flesta.
      Lycka till med din bok och dess budskap.

  2. Min dotter är en av de änglarna som aldrig fick leva hela livet. Min önskan är att inga fler ska må så dåligt att de aldrig blir vuxna. Att inga fler föräldrar behöver begrava sina barn som inte orkade mer. Du tar upp en mycket viktig fråga. Hjälp fler ungdomar att våga välja livet.

    • Tack för att du delade med dig. Ingen utomstående kan förstå hur det är för en förälder att mista sitt barn. Ingen kan dämpa smärtan eller få barnet tillbaka. Men du har rätt – vi måste prata om det, försöka förhindra fler tragedier. Och – få tillbaka en fungerande psykvård!

  3. Min dotter är också en av dessa ungdommar som inte såg någon framtid. Hon var 15 år och gick i nian. Det är 9 1/2 år sedan men följderna finns fortfarande kvar. Man lär sej att leva vidare men det går aldrig över…. Suicid är ett så tabubelagt ämne som många vill undvika att tala om. Tack för att du tar upp det här.

    • Anna, tack för att du läste och svarade. Som du säger – suicid är tabu och jag tror att det är en av de viktiga ändarna vi måste nysta i om vi ska kunna minska antalet tragedier.

  4. Skönt att se någon ta upp ämnet. Som förälder till ett av dessa barn som just nu bara skickas runt, runt och runt lite till är livet oerhört jobbigt. 2 självmordsförsök senaste månaden!! Nu lever våran 12 åring under ständig bevakning. Skolor som inte tar måendet på allvar, inte ens sjukvården verkar inse vad som sker med våra barn i detta samhälle där man bara skall prestera – men inget få för det.
    På vårdenheten tar det nästan 1 år för att få en ”diagnos” och innan diagnosen kan man inget göra. Bara prata och hoppas på det bästa. Jag kan inte vara ensam om att fundera på vem som har bestämt hur kommunicationen mellan vård, föräldrar, pat och skola skall fungera.Ingen vet nåt. Och ingen kan göra nåt. Det är upp till dig själv att lösa situationen – även om du hänger där med snaran runt halsen.

    • Sorg, tusen tack för att du låter oss veta hur det är att vara förälder till någon i riskzonen. Jag önskar att beslutsfattare inom vården läste den här typen av inlägg, tog dem på allvar och reagerade. Som jag nämnde i blogginlägget – även den som har brist på empati borde kunna ta fram miniräknaren och se det hela ur ett annat perspektiv, då. Men inte. Tragiskt.

  5. Hoppas den här författaren inte får sälja en enda bok, hon borde skämmas. Prata om girighet.

  6. Väldigt sorglig berättelse och på många sätt en väldigt fin skriven artikel. Men det påstås att vilket affärsdrivande företag som helst omedelbart hade satsat åtminstone tio procent av den summan på prevention för att hindra framtida förluster, är helt taget ur luften. Nämn ett företag med en sådan utvecklad människosyn.
    Att jag protesterar mot detta påståendet beror just på den omständigheten att Sverige består utav en mängd företag såväl inom privat som offentligsektor som blundar och inte tar sig råd eller bry sig överhuvudtaget om hur människorna mår psykiskt. Ett förhållande som är mer väl omvittnat än de flesta. Kanske kan artikeln bidra till ett paradigmskifte i detta avseendet gamla Svedala. Men utan påtryckningsmekanismer för observera att ingenting förändras av sig själv.

    • Gunnar,

      Jag uttryckte mig nog otydligt. Jag menade inte att företag skulle ha satsat de tio procenten på grund av empati, utan enbart i kall beräkning för att minska en upprepad förlust, oavsett vad den beror på.

  7. Jag tolkar det som att personen som skrivit en bok om ämnet vill väl. Och att hon blivit entusiastisk över forumet och gärna vill hjälpa andra genom sin bok. Att genast lägga ett negativt omdöme om någon som vill gott är inte särskilt trevligt och väldigt cyniskt.
    Hoppas boken är läsvärd och bra att någon skriver just en bok om ämnet.
    Ni som genast väljer att se det negativt bör ta er en funderare på vilken människosyn ni har.

    • Vad är det som är negativt omdöme? Läs och försök sätt dig in i det jag skrev – en gång till. Du är själv väldigt snabb i dina omdömen och anser dig tydligen ha tolkningsföreträde. I stället för att bemöta mina påståenden hävdar du att dom inte är särskilt trevliga och sen att jag är cynisk. Vad vet du om mina och andras erfarenheter. Klarar du inte av att bemöta i sak mina påståenden om tillståndet i landet. Kanske det är så att du själv är en av belackarna? Vem är det som är cynisk.

      • Nej Gunnar jag ber om ursäkt. Jag förstod inte hur det fungerade att göra ett inlägg och lade mitt i fel sammanhang. Jag vet inte heller hur man raderar. Jag har nu lagt ett inlägg högre upp där det hör hemma.
        Begrep inte att jag svarade på ditt inlägg.
        Vänliga hälsningar Jan

        • Jag svarade alltså på reaktionen över ”skrivarvisionären Ebbas” inlägg där flera här väljer att tolka hennes inlägg som om att hon är girig/cynisk.
          Det är ett val man gör när man väljer att se hennes inlägg på det sättet.
          Knappast särskilt människovänligt att se det så.
          Ditt inlägg är bra och jag ber igen om ursäkt för att jag gjorde att du blev upprörd.
          Jan

  8. oerhört tragiskt, har självvarit drabbad i hela min skoltid och fortfarande så kommer en känsla av mindervärdeskomplex.jag tog min första fylla när jag var 9,men först i tonåren eskallerade till ett missbruk sedan även till knark.nu har jag varit nykter o drogfri,i sommar 10 år knarket sen 1999 och jag vet att om jag inte är rädd om mej så är jag där igen,men det är en orsak just det här med mobbin jag vet att tar man inte det på allvar kan det sluta riktigt illa,med tex.självmord,knark och prostitution mm. SÅ VAR RÄDDA OM VARANDRA DÄR UTE…JAG VET HÄLSNINGAR:MAURITS MURTO

    • Maurits,

      Stort tack för att du delade med dig och jättegrattis till drogfriheten! Jag håller alla tummar för att det går bra för dig!

  9. Jag erkänner att jag inte riktigt begriper kostnaden för utebliven produktivitet, eller kostnaden överhuvudtaget. Lägg gärna en länk till undersökningen som kommer fram till kostnaden och hur man räknat.
    Är ett missfall också utebliven produktivitet ?

    • Min icke cyniska livssyn är att man överhuvudtaget inte skall eller kan gå in och värdera liv i pengar. Liv är så mycket mera värt. Punkt slut.

      • Om politiker och beslutsfattare tänkte lika klokt skulle vi inte behöva ha stora delar av den här diskussionen och många, många liv skulle kunna räddas.

      • Kan det vara så att vi själva skapar detta och att just tabun över psykisk ohälsa och det fenomenet att vi fått lära oss att någon annan ska ta tag i problemen bidrar starkt till situationen ?
        Om inte psykisk ohälsa varit tabubelagt och som jag tror källa till skam hade vi nog haft ett annat läge. När någon i en skolklass bryter ett ben eller arm flockas kamraterna kring den personen och skriver autografer på gipset mm. Det är ingen tabu/skam att bryta ett ben. Inte heller att ha influensa, ja ni förstår säkert. Om det hade varit samma synsätt kring psykisk ohälsa och vi vågade prata med och om den drabbade på samma sätt som vid exempelvis ett benbrott då tror jag att det sett annorlunda ut.
        Psykiatriforskaren Alain Topor har länge studerat frågan och bland annat sett att människor med psykiska/psykiatriska diagnoser lättare tillfrisknar i arabvärlden och runt medelhavet än här.
        Skillnaden han ser är att det är hela samhället, det lilla samhället runt den drabbade som engagerar sig. Alla vet att någon mår dåligt och man tar med personen i gemenskapen på ett kärleksfullt sätt. Personen blir betydelsefull i sitt sammanhang, inte på låtsas, utan man bryr sig och avskärmar sig inte på det sätt som vi gör. Hos oss är det alltid någon annan som ska ordna upp det, någon professionell. Och känslan av att den professionella omtanken ”bara” är något ickeäkta för terapeuten ska tjäna sin försörjning är inte äkta. Vi bygger samhället på att landstinget, kommunen eller i vissa fall kriminalvården ska ta hand om allt. Då givetvis med riktlinjer från socialstyrelsen. Jag tror att det inte spelar så stor roll hur mycket skattekronor vi pumpar in i systemet. Vi har redan ett väl utbyggt socialt nätverk, som tyvärr är organiserat så att folk bollas fram och tillbaka. Jag är övertygad om att det är vi i det lilla samhället som ska bryta tabun och skammen kring psykisk ohälsa. Vi behöver se det som en naturlig del av livet och inte rygga tillbaka och vänta på att ”systemet” vi lever i ska ta hand om våra medmänniskor.

        • Naturligtvis har du helt rätt i mycket av det du skriver, inte minst att människor i andra länder kanske ofta är bättre på att ta vara på varandra än vad vi är (jfr även generationsboendet som mer eller mindre dött ut här). Den nära, mänskliga omtanken är säkert också den bästa terapin många gånger.
          Däremot håller jag inte alls med om att det sociala systemet är tillräckligt. Psykvården har bevisligen demonterats till spillror av vad den var och det finns människor som är svårt beroende av sådan vård, när den mänskliga närheten från andra inte finns eller inte räcker till. ”Bollandet” mellan instanser är också osunt och behöver i högsta grad ses över.
          Det här är minsann inget lätt problem. Desto viktigare att vi debatterar det och – som du så riktigt nämner – jämställer psykisk ohälsa med fysisk så att den som inte mår bra slipper skämmas för det också.

          • Det är säkert som du säger, jag vet att nuförtiden så läggs en missbrukare in för avgiftning och när blodtrycket är ok och urinprovet negativt då skrivs hen ut oavsett mående eller vidare planering. För 15-20 år sen kunde hen ligga inne tills socialtjänsten hunnit göra en planering och att eventuelllt behandlingshem kunde ta emot. Tiden på avdelningen kunde vara upp till tre veckor, nu är det max tre dagar.
            Frågan är varför ett dygn på en avgiftningsaavdelning ska kosta 7000 kr när kommunen kan köpa avgiftningen för runt 3000.
            Ersättningssystemet från landstingets beställare är utformat så att avdelningen får full ersättning första två dygnen och sen avtar ersättningen kvickt, vilket gör att det blir ”förlust” den fjärde dagen. Antar att det finns ett liknande system inom psykiatrin.
            Vill bara tillägga att jag är lite osäker på om full ersättning utgår för två dagar och sen avtar eller om det bara är en. Systemet är givetvis märkligt eftersom det inte utgår från behovet och inte heller ger kommunen tid till att utreda och hitta behandlingsalternativ.

  10. Vackert skrivet om någon som svider som eld i ens själ! CRED!

  11. Mer om matten:
    Det är inte bara personen som valt att ta sitt liv som räknas in i den missade inkomsten för landet, det är även alla runt denna personen. En person som precis förlorat någon kommer knappast ha full produktivitet och med all rehabilitering som behövs kostar detta samhället ytterligare några miljoner. Vissa av de närmsta kanske aldrig kommer ut i arbetslivet igen på grund av sorgen (känner vissa av detta slag själv) och där har samhället förlorat inte bara en produktiv person, utan upp till 5-6 produktiva personer, under de nästkommande 40-60 åren.
    Där räknar vi inte ens in kostnaderna för dessa personer, eller den missade skatteintäkten!

    Även Regeringen, som bara räknar denna matte, borde se att det är bättre om alla lever än om några faller mellan sprickorna och får sina liv förstörda. Sprid ut summan, så får du motsvarande hela den årliga budgeten för sjukvård som kapats de senaste åren tillbaka!

    • Jag tror till stora delar som du. Ett självmord ger alla möjliga ringar på vattnet och naturligtvis måste det vara svårt att uppskatta den faktiska kostnaden. Att man överhuvudtaget ska behöva nämna summor är i sig tragiskt, eftersom det är liv det handlar om. Men en del tycks inte förstå annat än röda siffror och om det är det som behövs, så låt oss kasta dem på beslutsfattarna för att få tillbaka en mer effektiv psykvård och förebyggande åtgärder.

  12. Mitt i tragiken med den vackra flickan är det glädjande att se att så många vill debattera ett tabubelagt ämne. Jag tror som sagt att det är en av de ändar vi måste börja nysta i för att förhindra fler tragedier. Som jag tidigare skrivit tycker jag också att det är tragiskt att man ska behöva räkna effekten av ett självmord i kronor och ören, men eftersom vissa beslutsfattare inte tycks respektera annat än siffror, så får vi väl kasta fakta i knäet på dem.
    Jag håller inte heller med om att det är cyniskt att här ”göra reklam” genom att nämna att man skrivit en bok i ämnet. Som författare vet jag precis hur ekonomin bakom en bokutgivning ser ut och hur få författare som kan leva på sitt författarskap (jag är inte en av dem). Och – en smal bok om ett så känsligt ämne som självmord lär knappast göra någon rik. Däremot tycker jag att det är viktigt att ämnet debatteras såväl i bokform som i andra media.

    • Tack igen Dag – för att du tagit upp det här med självmord som är så tabubelagt fortfarande i vår moderna värld och även det här med de ekonomiska efterverkningarna som sjuka människor blir drabbade av.
      Tack också för att du verkar förstå att det sista jag tänkte på var att vara cynisk och att vilja tjäna pengar.
      Det här är första gången som jag offentligt tagit del av det här angelägna ämnet. Men inom mig har jag burit på självupplevda händelser sedan jag var 14 år, 1965. Då fanns det ingen som helst adekvat vård varken för den som var suicid eller för efterlevande. Aldrig kunde jag drömma om att jag skulle få skit för att jag äntligen tagit mod till mig att skriva en bok om det här tabubelagda ämnet – eller att jag skulle väcka ont blod hos vissa nu när jag vågade berätta om att andra kan läsa mina ord …
      Jag är 62 år nu och som jag nämnde tidigare här så var jag bara 14 när livet plötsligt blev omformat till död i min familj. Min 17-årige bror hängde sig, det var min mormor som hittade honom. Min mormor tog självmord 13 år senare och för exakt ett år sedan så hängde sig min mamma.
      Jag har inte kunnat bearbeta eller tränga igenom min sorg sedan 1965 – jag kunde berätta om alla detaljer som om jag såg en film – men jag kunde omöjligt stanna kvar i känslan – sorgen förstenade mig och påverkade alla mina livsval – tills jag började skriva boken, då kom jag igenom känslobarriären och jag kunde börja sörja. Är det cyniskt?
      Nu skriver jag inte det här – här, för att väcka debatt om mig!
      Glöm mig och det jag sagt om min bok – lägg istället all energi för att vi inte ska få flera självmord med sörjande efterlevare med alla ringar på vattnet.
      Och FÖRLÅT för att jag i oförstånd la mig i den här debatten – bara för att jag var så tacksam att någon utanför min egen sfär tog upp ämnet – ämnet som jag inte har kunnat beröra tidigare.
      Det här är ett så skamfyllt ämne att prata om – särskilt påtagligt blir det när man har självmord i familjen som spänner över tre generationer. Man blir väldigt tyst och till viss del ensam.
      All heder till alla som kämpar för att få rätt till vård till sina kära och all heder till de som ändå bara såg en utväg, samt all heder till alla efterlevare som inte har något annat val än att vara just efterlevare.
      Mvh/Ebba

      • Ebba,

        Förhoppningsvis fastnar kritiken i halsen på människor när de läser att både din bror, mor och mormor har begått självmord och att du inte fått hjälp med bearbetandet av sorgen.
        Du har absolut ingenting att be om ursäkt för! Dina inlägg på bloggen är viktiga och behövs, liksom din bok säkert gör. Berätta gärna vad boken heter och vilket förlag den kom ut på.
        Dessutom är du varmt välkommen till min sida ”Författare på Facebook” där vi också debatterar viktiga ämnen.

        • Dag,

          Tack för din omtanke!

          Som tur var hade jag kommit en bra bit på vägen i mitt sorgearbete från -65 genom att råmanuset var färdigskrivet när polisen ringde på min dörr för att berätta om min mammas självmord förra året.
          Jag menar tur i den meningen att jag förstår så här i efterhand att jag inte hade klarat av att resa mig efter det chockbeskedet om jag inte hade skrivit mig in- och igenom mina förstenade sorgekänslor efter de tidigare självmorden. I och med att jag hade skrivit manuset till det som i höst kommer att vara en bok – så hade jag en ”plattform” för att ta mig an den senaste sorgeprocessen.
          Jag har blivit något av en vippdocka med en tyngd i botten som reser mig upp varje gång jag blir omkullknuffad.
          Att skriva har varit direkt livräddande för mig. Jag valde att inte skriva självbiografiskt, utan i romanform med fiktiva inslag. Romanen heter ”Kristalläpple” och blir utgiven på LITET förlag.

      • Stor kram
        Jag vet att de flesta av oss som varit inne i den här dialogen helt klart förstått dina grunder för att berätta om din bok.
        Starkt och tacksamt att du tagit dig tid och skrivit boken. Ju fler som delar sina upplevelser och historier i denna för många svåra fråga desto fler får upp ögonen och tabun försvinner förhoppningsvis.
        Tack

  13. BRA Dag Öhrlund!! Alla hyllningar till dig som tar upp detta!! Jag är själv ett tilltufsat och misshandlat fosterbarn som ingår i den vanvårdsutredning som nu pågår. Ett ämne som folk och media ogärna blandar sig med. Goa hälsningar: Anders, medförfattare till antologin ”Det är ju inte jag som gjort fel”

    • Anders,
      Tack för ditt svar! Den där antologin låter väldigt intressant och jag tycker att du ska sprida kunskap om den om den behandlar ditt och andras öden. Skriv gärna ett längre inlägg här och berätta. Dessutom är du hjärtligt välkommen till min grupp ”Författare på Facebook”!

      • Ett utdrag ur boken och början på min historia som jag kallat,

        DESSA SJÄLVUTNÄMNDA HUMANISTER.
        Året är 1943, kriget rasar i Finland. Familjen Österback har i generationer bott i Malax utanför Vasa, men nu har Aili ändå bestämt sig för att fly med sina barn till Sverige, undan ryssarna. Hon springer, snubblar, drar och släpar sina två barn, Kaj och Yvonne, i snön för att hinna med båten över till Sverige.
        Efter ankomsten får hon nästan omgående jobb på slottet hos kungliga familjen, där ett antal föräldralösa krigsbarn är placerade, och därför behövs en barnflicka. Hon, min mormor Aili är lycklig och glad över sitt beslut och ser en ljus framtid för sig själv och sina två små barn. Min mor får gratis ridlektioner i slottets regi, börjar på balett och dansskola, skaffar sig på så sätt färdigheter som senare kommer till användning i ett antal filmer där hon medverkar som skådespelare, och hon uppträder även på Cirkus i Stockholm som dansare.
        Vid ungefär samma tidpunkt sitter regeringen i sammanträde i Argentina, för att avgöra huruvida landet ska satsa på Boforskanoner eller inte. För att få mera fakta och lättare ta ett beslut så skickar man sin försvarsminister till Sverige och Bofors. En kväll under sitt besök går försvarsministern ut för att utforska det svenska utelivet i Karlskoga och kanske också avnjuta en öl eller två. Han träffar en ung svensk värmlandsflicka med efternamnet ”Kull” Nio månader senare och långt efter att ministern återvänt till Argentina, föder hon en pojke, som hon döper till ”Per-Erik”
        Under ett av min mors scenframträdanden långt senare, är denne Per-Erik Kull i Stockholm och står bland publiken och beundrar henne. Dom gifter sig senare och får tre barn, Mikael, Susanne, och jag Anders.
        Året är nu 1961, den 19 januari. Ett skott från en pstol brinner av i en lägenhet på söder i Stockholm. Den träffar offret direkt i hjärtat och döden är ögonblicklig. Skytten är min morbror Kaj. ”Bror skjuter syster” står det dagen efter att läsa på förstasidan i Expressen, och offret var som sagt, min mor. Slut citat.
        Där börjar mitt helvetiska barndom som fosterbarn, och en resa även i vuxen ålder som är långt ifrån ”normal” och självklart färgad av min uppväxt och med ständiga följeslagare i form av demoner och ångest.
        Läs gärna fortsättningen på min historia i boken ”Det är ju inte jag som gjort fel” Goa hälsningar, Anders

  14. Min son blev 17 år gammal, livet blev för tufft. För mig har det varit väldigt tungt att jag inte i tid förstått eller sett vad som hände med honom. Mycket ångest och förtvivlan, saknaden ska vi inte tala om. Sorgen över att mitt barn är borta för alltid innan han hunnit smaka på livet. Vad vet man egentligen om vad som skall komma runt hörnet. Det är viktigt att visa ståndpunkt när det gäller de unga, att kämpa för en nolltolerans och dit kan man nog i det närmaste nå om vi får våra unga till att se att de kan öppna sig, att det finns de runt omkring som sträcker ut handen för att hjälpa. Vi är alla älskade, vi är alla så värdefulla och livet får inte vara så hårt för de unga att de ger upp det i förtid. Jag hoppas av hela mitt hjärta att vi snart skall slippa se liv gå till spillo genom självmord. Man måste prioritera psykvården, än en gång säger jag det att om skolan fick på schemat att behandla varandra med respekt precis som med matematik eller svenska så tror jag att vi skulle komma en bra bit på vägen för att rädda liv.
    Jag önskar ingen den sorg jag själv gått igenom/går igenom man mister sig själv då man mister ett barn, livet blir aldrig mera det samma.
    Självmord kan många gånger förhindras genom kärlek till sin nästa, att lägga mer energi på antimobbinggrupper i skolan, att vara ed och se då någon drabbas av utanförskap och att våga stå upp för denna någon. Att våga visa världen att man är emot mobbing och emot att människor inte får plats och rum i våra hjärtan.

    • Tove, tack snälla för att du delade med dig! Jag har själv ett barn som plågats i det oändliga med mobbing innan vi till sist fick stopp på eländet. Det är precis som du skriver – ämnen som respekt, etik och vänskap måste upp på skolschemat, eftersom många barn av någon anledning inte har rätt värderingar med sig hemifrån.
      Fortsätt kämpa!

  15. Du har skrivit en gripande artikel och jag tycker det är ett mycket viktigt ämne som lyfts. Som läkare och blivande psykiater (3/5 år genom specialistutbildningen) tycker jag det är tråkigt att höra att psykiatrin upplevs som nedmonterad. Jag håller med i vissa avseenden men de finns också relativt välfungerande kliniker och tyvärr upplever många som arbetar inom vården överlag att det sker en nedmontering pga ständiga besparingskrav.
    Självmordstalen har sjunkit stadigt genom åren, tyvärr ses en ökning i den grupp man skulle önska istället minskade mest, nämligen de unga. Det är en mycket oroande utveckling och det debatteras mycket om varför och vad man ska göra åt det i de forum där detta är en levande fråga.
    Jag är inte säker på att psykiatrisk vård var mer effektiv förr. Den var annorlunda, på gott och ont. Men självklart kan man inte dra ner på vårdplatser i det oändliga utan att det får konsekvenser! Jag är däremot inte säker på att patienter som har vårdats för många år sedan och fram tills idag skulle säga att psykiatrin alltid var bättre förr.
    Det finns mycket att säga om sjukvården idag och förr. Så fortsätt skriv, fortsätt debattera! Det är bara så vi kan göra det lättare att prata om det svåra. Så fortsätter vi som brinner för vårt arbete att försöka förebygga dessa oerhört tragiska händelser.

    • Marie,
      tack för ditt inlägg. I din roll vet du säkert betydligt mer än jag om psykvårdens varande och kvalitet. Jag tänkte mest på alla de fall man hört om – bland annat det jag skrev om – när människor blivit hemskickade snabbt trots rop på hjälp, och därefter skadat/dödat sig själv eller andra. Det är mycket möjligt att kvaliteten på den vård som finns i dag är bättre än förr och i så fall är det utmärkt. Jag vänder mig dock fortfarande mot de nedskärningar som görs i vården, på olika sätt. Och i vissa fall får det ju tyvärr fatala konsekvenser…

  16. Min dotter Linnéa var 14 år när hon tog sitt liv 2008. Det är så fruktansvärt hemskt att höra att det händer hela tiden fortfarande. Mina tankar går till hennes nära och kära som får leva med smärtan resten av deras liv. Tack för att du uppmärksammar detta stora problem som ju ökar.

  17. TACK Dag för ett bra och viktigt blogginlägg, det behövs fler personer som du som vågar tycka till, ifrågasätta och säga ifrån.

    Ebba; tack för tipset om din bok! De som blir upprörda och menar på att du gör ”reklam” för boken, förstår nog inte hur viktigt den liksom böcker som ”När någon tar sitt liv: Tragedierna vi kan förhindra” av Alfred Skogberg samt Jan Beskow’s senaste bok ”Suicidalitet som problemlösning, olyckshändelse och trauma” är.

    Våren närmar sig liksom värmen och det håller på att hända mycket framöver just när det gäller att förebygga Suicide främst bland Barn och Unga på nationell nivå och jag kommer kontakta både dig dag och dig Ebba om just detta!

    För er som vill vara med och förhindra att fler barn och unga, vissa bara 8 år gamla, tar sina liv, är mer än välkomna att kontakta mig för mer information: johan.sjoholm (at) hyperisland.se
    – Bara tillsammans kan vi åstadkomma förändring på riktigt!

    • Tack själv, Johan, jag är glad att mitt blogginlägg ledde till så många fina och viktiga vittnesmål från alla som har erfarenheter av det hemska. Låt oss alla försöka sprida vetskap och kunskap!

  18. kunde varit jag för 30 år sedan…. blev avbruten mitt i försöket, av en slump Den som avbröt vet ännu idag inte om att den räddade mitt liv. Jag har inget vackert namn, jag var inte en vacker eller cool eller snygg alls. Inte smart heller och inte duktig på nåt och inte sedd av någon.. En vän, en vuxen som såg mej hade inte varit fel., Hade verkligen bestämt mej och kände mej så lättad. Äntligen slut. På det jobbiga livet,
    Vi måste se varandra, lyssna på varandra och hålla kärleken högst. Allt annat är oviktigt. . Vuxna har ett ansvar för alla unga. Allt vi gör spelar roll. Allt syns och unga relaterar till det . Har vi en plattform medialt syns vi ännu mer. Viktigt att tänka på. Den tjock finniga tysta och korkade som sätter sej längst bak behöver lika mycket kärlek som alla andra,

  19. Har gjort mitt försök att taga mitt liv en gång, Min då bästa vän hann ifatt mig hemma o ringde ambulans o efter 2 veckor påp sjukhus o skäll av mina närmaste att jag var totalt ego som ens fösökte fann jag ett skäl till att fortsätta.

    Citát av min då o nu bästa vän: ”Din jävla idiot, om du nu hade lyckats fattar du inte att min stöttepelare hade försvunnit o hur f-n skulle jag då ha ork te att leva”

    De orden gjorde att jag e här o min familj idag finns

  20. Ebba – bry dig inte om de elaka kommentarerna ! De som skrivit dem är kanske inte kapabla att förstå, på samma sätt som vi i berörda familjer…..
    Stor Kram på Dig <3

    • Yvonne – tack för dina ord som värmer mycket och jag får lov att beklaga din förlust och din sorg.

      Många gånger vet man inte vad som finns bakom en signatur eller ett namn. Men de är också människor och som har sitt bagage att släpa på. En del har kanske ingen annan plats i livet att ventilera sitt missnöje på, medan vissa andra skriver massor med artiklar utan att egentligen bli hörda. Det är beklagansvärt att man som enskild kan döma ut en annan persons motiv genom att läsa en eller ett par meningar i en kommentar på någon annans blogginlägg.
      Men jag har förstått att självmord som tema väcker starka känslor och det är bra – egentligen strävar vi nog alla mot samma nollvision – bara det att vi gör det på olika sätt, med olika bagage och olika mängd vrede.
      Jag har lärt mig att man inte blir lyssnad på när man skriker med hög röst – men om man viskar så skärper åhörarna hörseln.
      Må vi fortsätta att viska – men aldrig tystna till förmån för alla som bestämt sig för att inte leva och för dem som inte kunde överleva och för alla oss efterlevare.
      Men vi får heller inte glömma att vi alla är olika …

  21. Skickar en stor, varm styrkekram, till dig. Du som tvingats gå igenom så mycket sorg sista tiden. Det var oerhört vackert du skrivit om flickan, med det vackra namnet. Oerhört tragiskt..fruktandsvärt för hennes familj, släkt och vänner.

  22. Tack för många viktiga reflektioner angående detta oerhört tragiska .
    Har själv erfarenheter av närståendes dåliga mående under min uppväxt,och förhindrade flera självmordsförsök genom att vara närvarande……Sorgligt är det att
    det ska vara så svårt att prata om detta.Känslor av alla slag finns
    för vi är mänskliga.Men inte alla känslor får gehör eftersom de skrämmer omgivningen. Det är utvisade och obekräftade känslor som gör oss sjuka ….
    Idag har jag en ung tonåring hemma som hamnat kapitalt utanför.Moment 22 i precis allt. Får ej anpassat stöd i skola,får ej bekräftelse i att det är ok att må skit när inget fungerar runt omkring.Får ej dyrbar tid till att lära kännas,för korrekt bedömning av psykisk status…..Frånvarande släktingar och ett samhälls-system som bygger på ”plikt” gällande barns arbetsmiljö…..Det är systemen som gör människor sjuka,och det är medmänsklighet som gör oss friska och sunda. Vi behöver medmänskliga system i vårt samhälle,till skillnad från i dag .
    När sunt förnuft får råda ,orkar alla stötta varann mera .Istället för att hänvisa bort. Mer medkänsla ska byggas in och det är meningen med livet när ingen annan mening finns .Tack alla som engangerar sej och som har erfarenheter att sprida.Sprid på ! Det behövs .

  23. Vill bara säga: Tack för ett angeläget och välformulerat blogginlägg. <3

  24. Väldigt fin text.
    Jag har två kompisar som tog livet av sig inom loppet av 2 dagar. Den ena har alla säkert läst om i tidningen. Det är helt fruktansvärt att dom inte fick den hjälp dom behövde..
    Vi försökte få in den ena på psyk men då hon inte var 18 kunde sjukvårdsupplysningen inget göra… Om dom bara hade tagit tag i det så hade hon kanske levt idag!

  25. Skäms alla ni, som tror att författaren som skrivit boken Kristalläpple enbart är ute efter pengar och gratisreklam! Vet ni hur det är att förlora ett barn genom självmord? Det vet jag, Vet ni vilken sorg och vilken smärta det ger? Det vet jag. Vet ni hur svårt det är att hitta böcker om detta ämne, när man tror sig vara ensam i hela världen om detta och söker tröst och stöd i andras berättelser? Det vet jag! Så sluta tala om pengar och hjälp till att sprida denna angelägna bok. Som det skrivs om i bloggen så tar 4, jag upprepar, FYRA personer i Sverige sitt liv. VARJE DYGN!!!! Något måste hända i mellanmjölkens land – vi måste börja tala om detta PÅ ALLVAR om vi ska kunna förändra synen på psykiskt sjuka och/eller deprimerade medmänniskor. Den 26 augusti är det årsdagen, två år sedan vår yngste son hängde sig. Han skulle fylla 29 år veckan efter. Så sluta snacka skit och gör något positivt åt detta i stället. Stöd org som SPES och Suicide Rescue!

  26. Tack för att du tar upp detta viktiga ämne. Jag är en av dem som försökte ta livet av mig ett men överlevde. Först tyckte jag inte att psykvården var så superbra, jag förstod verkligen inte hur jag skulle använda mig av den för att ha praktisk nytta av den. Medicin funkade tyvärr inte på mig och det var i princip det enda man kunde erbjuda, tills…jag fick komma till ett superbra behandlingshem.
    Självklart lades behandlingshemmet ner för det skulle sparas pengar. Det behandlingshemmet gav effektiv vård samtidigt som det var en billig form av vård.
    Jag minns att jag då gjorde en jämförande uträkning för att se vad det skulle kosta om någon eller några av oss 12 som var på behandlingshemmet skulle behöva fortsatt inneliggande vård på sjukhus efter att behandlingshemmet lades ner. Lika mycket som det skulle kosta att ha 12 patienter på behandlingshemmet under ett års tid, lika mycket skulle det kosta att vårda 1 patient på akutpsyk under ett års tid.
    Besparingen man gjorde genom att lägga ner behandlingshemmet är numera slut för länge sedan. Jag var i slutet av min behandling när stället lades ner och har haft fantastisk nytta av den tid jag fick där. Jag har slutat självskada och svälta. Jag har inte gjort några mer självmordsförsök. Alla mina relationer har förbättrats. Jag är gladare och har framtidsplaner. Jag har fått väldigt mycket nya vänner (när jag mådde dåligt orkade jag inte umgås).
    Men vissa av oss 12 på behandlingshemmet mådde inte så bra efter nedläggningen. Minst en person har gjort flera allvarliga självmordsförsök. Jag har gått i gruppterapi med henne. Jag vet allt om hur hon mår och varför. Jag är så fruktansvärt ledsen för att hon inte kunde få den hjälpen jag fick. Jag vet precis hur hon mår för jag har varit där själv. Finns det något som hjälper mot den smärtan så ska man inte spara in det. Det är varken billigt eller humant. (Japp, hon har ensam förbrukat den tid på akutpsyk som det kostade för oss alla 12 att bli vårdade. Så effektiv var den besparingen).

Kommentarer är stängda.