Naturligtvis kommer det inte att ske.

Du är en skugga. På Internet. På min garageuppfart.

Det är du som planterar ett virus på min hemsida, för att andra inte ska kunna ta del av mina ord, mina åsikter.

Därför att dina egna inte är starka nog.

Det var du som tog dig in i trädgården förra sommaren, välte parasoll, slog sönder lyktor och skar ner den fina lampan som slog i bordet och gick sönder.

Känner du att du imponerar, Feghet, eller är ensamhetens vind alltid lika kall?

Det var du som häromnatten tog något vasst och drog i lacken på min bil, så att den nu måste lackeras om.

Det är du som alltid går ut i gatans mörka mitt när du kommer till en gatlykta. Du som alltid kvickt skyndar in på en sidogata när du hör andras röster. Det är din stank kvarterets hundar känner när de skäller till synes omotiverat.

Det är också du som inte törs ringa på min dörr, inte törs möta mig öga mot öga, inte törs tysta den röst du avskyr, på riktigt.

Det är därför du för evigt bär samma namn, oavsett vem du är och var du bor, oavsett hur du kämpar.

I det ligger också din enda fördel, en tragik du är för liten för att förstå.

Att ingen känner avund mot dig. Ingen.