Författarfunderingar, del 14: Den värdefulla konsten att resa bort

Nyligen föreslog två av mina tidigare kursdeltagare sina kurskamrater att de tillsammans skulle åka bort och skriva en helg.

En utmärkt idé, tycker jag.

Med anledning av detta vill jag delge er en fundering som åter blivit aktuell när jag nu sitter i Florida sedan en tid tillbaka:

Miljöombytets påverkan på idéverksamheten.

Jag har aldrig i hela mitt liv rest bort tillsammans med någon för att skriva (förutom undantaget, den gång då jag och min snabbskrivande kollega Bengt lastade mat, sprit, cigarretter, papper och skrivmaskiner i bilen, körde till Blekinge, låste in oss i mitt hus och skrev “Cindy” – en hel novelltidning – på 72 timmar, förstås).

För mig är skrivandet en ensam syssla och jag skulle nog inte kunna fokusera på det tillräckligt om det satt andra trevliga människor i samma rum eller ens hus. Alltför många anledningar att sluta skriva för att umgås över en bit mat eller ett glas vin. Minsta motståndets lag. Inte bra för mig.

Däremot har det slagit mig, att jag så fort jag reser bort får fler idéer än någonsin. Titlar som kan vara bra att ha till kommande böcker, enstaka meningar eller dialoger, idéer till noveller eller hela böcker.

Jag har kanske berättat om den gång jag reste till Cypern för att skriva klart en novell som jag inte fick ordning på hemma.

Jag landade på ön, fick ett rum på ett familjehotell där rödbrända föräldrar försökte hålla ordning på skrikande barn i poolen medan jag slet i ångest för att skriva klart novellen som snart skulle publiceras i en antologi.

Det gick inte.

I desperation tog jag en taxi till huvudstaden Nicosia för att promenera. Där i baksätet på taxin, poppade plötsligt en ny idé medan vi körde genom olivlundar och över rödbränd jord!

Jag hade inget papper, ingen penna (vilken idiot jag var!), ansträngde mig för att hålla storylinen i huvudet. När vi kom fram till Nicosia bad jag chauffören köra till en kontorsvaruaffär där block och pennor genast inhandlades.

På vägen tillbaka till Agia Napa antecknade jag oavbrutet och när jag kom till hotellrummet skrev jag från nio på kvällen till fem på morgonen.

Resultatet blev att den gamla novellen skrotades och den helt nya publicerades i antologin.

Otaliga gånger har jag fått idéer när jag promenerat i en utländsk stad eller suttit på en uteservering, betraktat människorna omkring mig och tjuvlyssnat. Men naturligtvis behöver resorna inte gå till Rio de Janeiro, New York eller Rom.

Att bara komma hemifrån räcker oftast.

Ni som deltagit i någon av mina skrivarkurser – i Sverige eller utomlands – vet själva hur ni känner det i den sköna bubbla som uppstår där.

Ingen post. Inga räkningar. Ingen matlagning. Inga hundpromenader. Ingen läxhjälp. Ingen påstridig granne. Inga sjuka barn. Ingen husrenovering. Ingen tvätt.

Bara gå in i bubblan.

Tänka.

Fantisera.

Njuta.

Smittas av kreativiteten och skrivglädjen runt omkring.

För någon månad sedan kom jag till ett Florida med ovanligt dåligt väder. Därför har jag tillbringat desto mer tid inomhus, hemma och i min favoritbokhandel där notan som vanligt blev alldeles för dyr och där inköpen kommer att resultera i en fet överviktsnota på flygplatsen.

Men vad gör det? Det jag släpar hem är kilovis av njutning. Fackböcker och skönlitteratur. Tidningar om författande och skrivande.

Böcker med värdelöst vetande (I love it!).

Och något som inte väger tungt men är värt massor:

Idéer. Många nya idéer.

Om du frågar mig så kan jag inte ärligt svara på var de kommer ifrån. Kanske en kombination av läsande, händelser, människor jag möter, miljöer.

Jag är bara tacksam för att de kommer.

I en ström de aldrig skulle ha kommit hemma.