Tillbringar ett par undersköna dagar i Skåne i slutet av sommaren.

Vackert väder, närhet till en lång strand där jag kan promenera.

Och havet underlättar tankars flykt.

Innan jag reste ner hämtade jag min bil – som alla andra moderna bilar full av små datorer – från service. Ett varningsmeddelande om att service var nödvändig hade visats länge, trots att det inte var så.

Och dagen efter att servicen utförts kom meddelandet upp på displayen igen. Precis som förra gången.

När man nämner sådant där för serviceavdelningen muttrar ens ”personliga tekniker” (alla måste ha en sån nuförtiden) något om mjukvaruuppdatering. För jag kör ju gubevars omkring i en datacentral, inte en bil.

Så man låter teknikern uppdatera. Och felet kvarstår.

Det sista han säger innan jag hämtar bilen är:

”Jag skulle rekommendera att du byter vindrutetorkare, de är slut.”

Jag ska just påbörja en 600 kilometer lång resa och undrar naturligtvis varför i helvete karln, som är tekniker, inte har bytt torkarbladen om han sett att de är slut. Svaret är givet – jag har betalat för ett servicepaket och i det ingår minsann inga torkarblad.

Jag skruvar tillbaka klockan. När jag växte upp i Blekinge på 1960-talet och pappa svängde in sin väl begagnade Mercedes 180 på Gulf-macken i utkanten av byn, kom det ut en gubbe i blå overall och keps. Han tankade bilen, kollade oljan, tvättade rutorna och kollade sånt som torkarblad. Om det var något som behövde bytas – allt från torkarblad till tändstift – så föreslog han det och kunde ombesörja det pronto, dessutom till ett rimligt pris.

I dag är det så – när det blir fel på den bil som kostat mer än ett radhus i Säffle – att jag måste beställa tid för en diagnos. Om resultatet av diagnosen blir att något måste åtgärdas (vilket det naturligtvis blir) så måste jag beställa en ny tid för det.

Men – i det här fallet kör jag till Skåne innan störtregnen kommer, och inser där plötsligt att torkarbladen nog måste bytas. Typ nu.

Alltså kör jag till närmaste mack, modell större.

Flickan bakom disken ser bekymrad ut när jag framför mitt ärende. Hon meddelar att man inte för torkarblad. Så vänder hon sig om och serverar en kund en halv middag innan hon sätter in en plåt med kanelbullar i en ugn.

Veckan innan har jag kört till bilbesiktningen. I sista sekund upptäcker jag att jag inte har någon varningstriangel i bilen. Dessutom behöver jag en skruvmejsel. Alltså styr jag snabbt mot närmsta mack, modell större.

Jag botaniserar. Hittar våldsfilmer och korvbröd, tamponger och tändstickor, lösgodis och romaner, nyckelringar och mjukisnallar, glass och tidningar med nakna flickor, russin, limpor, mobiltelefoner, braständare, grillkol, sovsäckar, blombuketter, wienerbröd, reflexvästar, plånböcker, pennor, en maskin som serverar fyra sorters kaffe, leksaker, lotter, lättmargarin, färdiga sallader och tio sorters bröd.

Bland annat.

Men ingen varningstriangel och – meddelar ynglingen bakom disken – verktyg har man för länge sedan slutat med.

Jahaja. Samma kväll åker jag till ett ICA Maxi stort som några fotbollsplaner, och för kanske första gången funderar jag på riktigt över hur matvaruaffären förändrats. För här finns de verktyg macken saknar. Här säljs cyklar, en rosa moped, trädgårdsmöbler, gräsklippare, platt-tv och laptops tillsammans med böcker, underkläder och – mediciner. Men den färska fisken lyser med sin frånvaro.

I Malmö är konkurrensen numera så hård att flera av de stora matkedjorna håller öppet mellan 08.00 och 23.00 sju dagar i veckan. Något som får mig att fundera över vem som nödvändigtvis behöver köpa mat 22.30 en söndagskväll.

I alltfler butiker försöker man införa självscanning för att kunna sparka ännu mer personal genom att låta oss kunder sköta halva kassajobbet. Som magsur gubbjävel vägrar jag naturligtvis delta i sådant. Jag tänker inte hjälpa dem att sparka folk som behöver jobbet, vilket naturligtvis är den enda meningen med självscanning.

Är det nödvändigt att alla våra butiker är öppna från morgon till kväll, sju dagar i veckan?

Naturligtvis inte. Det gick bra att planera förr, och folk som bor miltals från ära och redlighet får än i dag komma ihåg att köpa vad de behöver för många dagar, innan de styr mot den avlägset belägna gården.

Och de som arbetar i butik behöver också vila.

Jakten mot fortare, mera, större, flera och hela tiden ökar och ökar. Jag tror knappast att pappa, om han levt, vare sig förstått eller uppskattat det.

Visst är det väl bra att den som jobbar sent kan hinna plocka upp några grillade revbensspjäll som nödmat efter 18.00.

Men håll med om att det är sjukt att det inte finns torkarblad och en skruvmejsel på bensinmacken.