Ringer mamma. Hon låter matt, rädd.

Säger att hon behöver en ambulans.

Jag åker dit. Det visar sig att mamma har haft svåra magsmärtor och inte ätit på en vecka. Hon är snart 91 år gammal, ärrad av cancer, operationer i höft och ögon, men brukar inte låta rädd.

Det är hon nu.

Ambulansen kommer inom fyrtio minuter. Bra, förstående, genuint intresserade människor. Snabbt, gott, omhändertagande, transport till det sjukhus hon önskar.

Sjukhuset heter Capio S:t Göran och är numera privatiserat. Mamma blir väl omhändertagen, vården är effektiv. Det tas prover och svaren kommer snabbt. Mamma känner sig trygg,

Dagen efter får jag ett överraskande telefonsamtal. Mamma flyttas med rullstolstransport från S:t Göran till Danderyds sjukhus. Jag ber om en förklaring men får ingen. Ringer Danderyds sjukhus och får tag i en luttrad sjuksköterska av den gamla sorten.

Hon säger:

”Vill du veta den sanna, krassa anledningen?”

Ja tack.

”Pengar”, säger hon. ”Det är dyrt att ligga på S:t Görans. Landstinget vill hellre dra över henne till sin egen säng.”

Oavsett var vården är bäst. Oavsett vad mamma vill, hon som betalat massor i skatt under över 70 år.

Jag har följt hennes sjukresor under de senaste tio, femton åren. Hört och sett skräckscenarior på vårdcentraler och sjukhus. Scener och besök som fått mig att önska att någon skjuter mig innan jag hamnar i samma situation.

Ty för samhället är mamma i dag inte en sjukling, ett vårdfall, en människa.

Utan en löpande faktura. En levande risk, en oönskad kostnad.

Tanken med privatisering var nog god ifrån början.

Det skulle finnas både och.

Men på resan gick något fel. I dag finns det mest och, och knappast något både kvar.

Då är vi plötsligt i det amerikanska systemet – att den som har råd får god vård och den som är fattig får ligga på golvet på akuten på General Hospital med skottskador i huvudet, för att det finns andra som behöver mer akut vård.

Så kan vi ha det, om vi i god tid innan informerat alla om ändringen i sjuksystemet. Men det krävs också något mer, som både socialdemokraterna och ”det nya arbetarpartiet” Moderaterna missat:

Man kan inte ta betalt i bägge ändar. I USA får du betala dyrt för att få läkarvård, men i områden där skatterna är låga, lägre eller – i vissa fall obefintliga.

Sverige har fortfarande ett av världens högsta skattetryck. Vilket är okej om man för pengarna får sopade gator, kommunal service på toppnivå, en rapp polisstyrka och sjukvård av högsta klass.

I dag, under de moderater som skulle effektivisera allt, sänka skatterna och skapa 400 000 nya jobb, ser det precis lika illa ut som när sossarna ljög som värst.

Med en skillnad: Den som har pengar och har en privat sjukförsäkring kan få god vård. De andra får köa i korridorerna på de statliga sjukhusen.

Vem fan tänkte ut det här? Och – till vilken nytta?

Vill du bli gammal och vårdoffer i Det Nya Sverige på 2000-talet?

Nej.Trodde väl det. Och min gamla fråga kvarstår: VAR är mina skattepengar??

Det gick inte att få ett vettigt svar av den tidigare sosseregeringen. Tänker Reinfeldt försöka visa att han är bättre? I så fall är det nog dags att lägga om kursen – nu!