Gränsen mellan fiction och verklighet suddas plötsligt ut.

Jag sitter i min skrivarlya, har startat datorn, bryggt starkt kaffe och fått upp manuset på skärmen.

Jag betraktar de senaste minnesanteckningarna och börjar skriva vidare i historien. Just nu handlar det om en dispyt vid frukostbordet, mellan kommissarie Colt och hans fru Melissa.

Skrivarlyan är varm, onormalt varm. Även om jag skruvar ner elementen till minimum tvingas jag sitta i t-shirt och med minst ett fönster öppet för att släppa in kalluft.

Så blir luften bakom mig kallare än någonsin. Jag anar skuggan bredvid mig innan jag hör den låga rösten.

”Flytta på dig, jag tar det härifrån.”

Plötsligt har jag lämnat min kropp och min själ, mitt vetande befinner sig tre meter bort. Jag ser mig själv resa mig och flytta en bit bort. Silfverbielke, som vanligt oklanderligt klädd i mörk kostym, vit skjorta och diskret sidenslips, slår sig ner på min stol och lägger händerna vid tangentbordet.

Sekunder senare ser jag hur hans fingrar dansar över tangenterna, hur det plötsligt är han som berättar historien som nu dyker upp på dataskärmen.

Jag blir illa berörd, vet inte vad jag ska göra.

En gång skapade Dan Buthler och jag en karaktär av många – Christopher Silfverbielke.

Sedan dess har han oavbrutet visat att han inte bara är en människa utan också ett väsen, ett hänsynslöst rovdjur.

Och nu har han tagit sig in hos mig, tagit över berättandet om honom själv.

Jag står kvar i hörnet av skrivarlyan och ryser, medan jag ser bokstäverna dyka upp på skärmen några meter bort.

Det är en alldeles fasansfull historia.

Och Silfverbielke ler medan han skriver …