I lögnernas värld går den skyldige fri, eller – rymdattack från Uranus!!

Få saker gör mig så upprörd som övergrepp på barn, djur, gamla, handikappade och andra som inte har en chans att försvara sig.

Mamma är en av dem.

Jag har skrivit om mamma förr och kommer förmodligen – dessvärre – att behöva göra det igen. Mamma är 93 år, fullkomligt klar i skallen men på grund av ålder och diverse fall hänvisad till rullstol och hemtjänst – för övrigt en av de mest förnedrande situationer jag sett med tanke på hur hon blir behandlad.

Vardagen består av besök av stressade, timanställda stackare som hon i många fall inte sett förr. De flesta är snälla och hyggliga men det uppstår ofta språksvårigheter. Dock har mamma under de senaste två åren till sin förtjusning lärt sig mycket eftersom hon under denna tid träffat människor från fler nationer än hon mött under sitt 70-åriga yrkesliv, bland annat i FN, Flygvapnet, SE-Banken och som revisor. Spännande.

Det där med hemtjänsten är fascinerande. Ibland kommer de i tid, ibland för sent, ibland inte alls. Lite jobbigt, när man inte kan gå på toaletten utan hjälp.

Mamma gillar potatis, men den varan blir det inte mycket av numera. Tidsschemat tillåter nämligen inte potatiskokning utan det får bli snabbris istället. Den senaste kulinariska upplevelsen bestod av att hon två dagar i rad fick råa fiskpinnar eftersom hemtjänstarna inte riktigt hade grepp på det där med att de konstiga sakerna i paketet behövde stekas före servering.

När min dotter kom dit någon dag senare och hemtjänstaren hade lämnat, hittade dottern en knallröd, glödhet spisplatta inställd på högsta nivå. Inte så bra med tanke på att mamma är halvblind.

Äventyr vid 93 års ålder.

För en tid sedan blev mamma bestulen på ett antal smycken, bland annat den bröllopsring hon – som en kärleksförklaring – smält ihop med min döde fars bröllopsring. Mamma, som har ett sjukt bra minne när det gäller dagar och tider och dessutom skriver upp en hel del, kunde utan tvivel ange under vilken åttadagarsperiod smyckena hade försvunnit. Under denna tid hade ingen utom hemtjänstpersonalen besökt henne.

Hemtjänstföretaget Aleris gjorde, sedan jag gapat och skrikit, en intern undersökning som visade att alla som hade besökt mamma under perioden, nekade. Den enda som fattades – den som också visat ett osunt starkt intresse för mammas smycken – hade rest på semester och skulle “höras” senare.

Även hon nekade.

Vi polisanmälde. Polisen lade ner utredningen utan att ha ringt ett samtal. Jag överklagade. Polisen tog upp utredningen. Sa de. Ingenting hände. Jag skrev och bråkade. Polisen tog upp utredningen men utredaren förklarade i ett tidigt telefonsamtal till mig att hon inte hade något hopp.

Ty i lögnernas värld går den skyldige ofta fri.

Hänger du med här? Hittills har vi alltså en 93-årig kvinna som har jobbat häcken av sig och betalt skatt från knappa 20 års ålder tills hon vid knappt 90 gjorde sin sista deklaration åt någon annan (fast hon hävdar att hon vill göra min i år också).

Vi har en 93-årig kvinna som inte vet om hon får komma upp och gå på toa på morgonen, eller om hon ska göra på sig i blöjorna för att den privatiserade hemtjänstens timanställda, stressade stackare inte hinner dit i tid. Vi har en äldre dam som dagligen berövas på sin värdighet genom att inte få äta det hon önskar, genom att personalen av obegripliga skäl flyttar runt saker i hennes lägenhet så att hon inte längre hittar dem, genom att ingen har tid att lyssna på vad hon egentligen vill. Genom att hennes vita kläder tvättas ihop med färgade.

Detta i ett Sverige där politiker föreslår att vi ska ägna stora resurser åt att ta hand om “återvändande” IS-krigare som på bekostnad av svenska skattemedel åkt till Långtbortistan för att jobba hårt med att våldta och döda kvinnor och barn.

Förstår du min lätta irritation?

Och nu – skåpet. Mamma har ett skåp som kommer från mormor. En vacker gammal pjäs i riktigt trä. Underskåp med trädörrar, överskåp med spröjsade glasdörrar. Otroligt värdefullt och viktigt för henne. Underskåpets vänsterdörr låses i läge genom att man skjuter en liten metallsprint uppåt. Ganska vanligt. Högerdörren låses med nyckel.

Nu hade någon klåfingrig jävel som inte har i skåpet att göra varit där och pillat så att dörrarna tydligen stod öppna. Detta irriterade i sin tur en sköterska som kom på besök och bestämde sig för att åtgärda eländet.

Med kirurgtejp.

Innan vi i helgen som gick upptäckte eländet hade kirurgtejpen redan hunnit göra sitt jobb. När vi försiktigt pillade bort den följde delar av träets yta med, och spåren är fula.

Skåp 01

 

 

Inget går upp mot kirurgtejp när det gäller att stänga en irriterande skåpsdörr, tycker – någon!

Eftersom mamma hade råkoll på vilket datum någon varit där och tejpat, och att det inte var någon från hemtjänsten utan från vårdcentralen, skrev jag till den ansvariga på vårdcentralen. För att det inte ska vara lögn – som danskarna säger – så publicerar jag hela hennes svar här (dock utan att namnge henne, ty i Sverige skulle ju detta vara kränkande, gubevars):

“Hej,
 Vi talades vid igår efter att jag mottagit ditt mail. Det du beskriver är mycket tråkigt och jag beklagar verkligen att detta skett med din mors skåp. Idag har jag varit hemma hos din mor, och tittat på det aktuella skåpet. Jag ser att det finns tydliga märken av tejpremsor på skåpsdörrarna.
När jag talade med Barbro hade hon en tydlig minnesbild om att tejpen skulle satts på skåpet den 22 december, efter att personal från oss tagit blodprov. Jag har haft samtal med den person som tog blodprov den dagen. Hon nekar till denna anklagelse, och säger att hon aldrig skulle göra något sådant. Jag har haft enskilda samtal med samtliga, fyra personer sammanlagt, inklusive ansvarig distriktssköterska, som varit hemma hos Barbro sedan den 22 december. De nekar allihop till att de skulle satt tejp på skåpsdörrarna, och ingen av dem har särskilt lagt märke till skåpet, än mindre att det skulle finnas något problem med skåpsdörrarna.
Då personalen från Råsunda vårdcentral kommer till Barbro för att ta blodprov, stämmer det överens med att vi inte har något med möblerna att göra. Jag ser dock, som jag skrev, tydliga märken av tejp, och kan förstå att problem skulle kunna uppstå om dörrarna står öppna, då de skulle kunna hindra Barbro eller någon annan att fritt röra sig i det utrymme där skåpet står. Du nämnde att personal varit hemma hos din mor för att träna henne att gå med rollator och att hon också har hjälp från hemtjänst. Det kan vara värt att höra med även rehabilitering och hemtjänst om de känner till var tejpen skulle kommit ifrån, eller om de sett att den suttit på skåpet. Finns det bilder på skåpet innan tejpen togs bort? Du skriver maskeringstejp, och sa sedan kirurgtejp till mig. En bild skulle nog kunna avgöra vad slags tejp det var. Jag tänker att ert försäkringsbolag bör underrättas om skadan, men det är för mig, efter de samtal jag haft med Barbro och min personal idag, inte alls självklart att Råsunda vårdcentral ska stå för kostnaden för att renovera skåpet. med vänliga hälsningar, xx
Lade du också märke till den fantastiska meningen?
Jag tänker att ert försäkringsbolag bör underrättas om skadan.
What, The. Fuck??
Någon har kommit in i mammas lägenhet och idiottejpat ett fullt fungerande skåp. Och nu ska vi alltså underrätta MAMMAS försäkringsbolag??? Allt enligt tesen – jag bränner ner ditt hus men ring DITT försäkringsbolag för det är ju DITT problem att du inte har något hus längre, eller hur?
Förstår du min lätta irritation?
Jag inser att det blir som med de stulna smyckena:
Va? Vem? Jag? Jag har inte gjort något. Det måste vara någon annans fel.
För annars får jag betala och då blir det dålig stämning.
Bättre om du betalar.”
Det här är dessvärre inget isolerat problem, varken mamma eller någon annan är ensam om att drabbas av den farsot som är värre än AIDS och Ebola tillsammans:
Att alla skiter i allt och – än värre – att ingen längre vill stå upp och ta ansvar för något.
Känner du igen det?
Under dagarna som gått har jag tänkt igenom situationen noga och övervägt olika alternativ. Man skulle ju kunna tänka sig att mamma har blivit skvatt galen på några dygn. Eller att vi som sett det förstörda skåpet bara har inbillat oss. Eller att –
NU VET JAG! JAG VET HUR DET GICK TILL!
Extrema, fundamentalistiska rymdhuliganer från planeten Uranus (uttala det på engelska så förstår du vad jag menar ;o)) hade tråkigt häromveckan. En av dem slog näven i bordet och ylade:
“Vi åker till den där idiotplaneten Jorden, till Solna, närmare bestämt, Sommarvägen! Vi tar med oss rejält med kirurgtejp och sabbar upp ett antikt skåp för någon gammal käring. Sen åker vi hem igen. Cool grej. Och någon annan kommer att få skulden, hehe.”
Rymdhuligan

 

Tejpaggressiv rymdhuligan från Uranus, tolkad av min eminenta dotter Josephine, Alexis Design.

Det måste väl ändå ha varit så det gick till, eller hur?

Jag kommer nu att skriva till Förvaltningen hos Solna Stad, världsmästare i privatisering men icke desto mindre djupt ansvariga för varenda vårdgivare och varenda hemtjänstföretag de tecknat kontrakt med.

Jag ser med stor tillfredsställelse fram mot svaret. Kommer kommunen att komma med en bättre teori än rymdhuliganerna?

Och – kommer någon att ta ansvar för mammas förstörda skåp?

Och du – gör mig en tjänst. Bli INTE gammal i Sverige, oavsett vilken regering som sitter. Jag kan nästan garantera att färden inte blir fylld av den respekt som borde gälla. I bakgrunden härjar bland annat Mammon och den som är intresserad av vilka summor som härjar i hemtjänstbranschen kan ta en titt här:

http://www.svd.se/naringsliv/miljardklipp-pa-skattepengar_5995031.svd

 

6 svar på ”I lögnernas värld går den skyldige fri, eller – rymdattack från Uranus!!

  1. Svårt att formulera mig distinkt utan att hamna i “underläge”.
    MEN visst finns att antal förklaringar redan i det inlägg du skriver.
    – det finns inte tid till att göra det som skall göras
    – språket gör att förståelsen minskar
    – att byta personal ideligen berikar inte förståelsen med hemtjänsten
    – att ljuga verkar ha blivit standard i landet, och det är självklart om lögner gör livet väsentligen enklare och inte “straffas” varför inte ljuga då
    – “blåneka” sa man då jag var yngre då någon mot sunt förnuft “flyttade” verkligheten
    – hur gör våra politiker?
    – – minns FR´s mantra ett ideligt upprepande “…berikande…” och sedan då de flesta redan förstått att berikningen som begrepp är något annat än det var förr…..

    Självklart om etablissemanget politiker, tidningar, SVT, lärare, kuratorer, tolkar, polis, gränskontrollanter, etc. beskriver verkligheten på ett overkligt sätt kan inte “vanligt folk” än mindre “ovanligt folk” leva och agera i verkligheten……..

  2. Jag blir helt bedrövad , men har tyvärr upplevt e liten del av detta själv med min mamma

  3. Det är så respektlöst!!!
    Bara en sån sak som att kunna stå upp för, och erkänna, att JAG har gjort det. JAG är ledsen för det inträffade och SJÄLVKLART ska vi på bästa sätt lösa detta så att skåpet blir fint igen.
    Kanske gjorde dom det i välmening…att inte dörrarna skulle stå öppna så att någon snubblade in i dom. Kanske visste inte personen ifråga hur man stängde (??????) ett par gamla skåpsdörrar utan tejp??
    Bara det att inte kunna/våga/vilja ERKÄNNA sitt misstag…gör mej också så vansinnigt förbannad.
    Och så håller jag med din Mor förresten! Stekta fiskpinnar är absolut bättre än råa! TVI!! Och potatis ska de va! Hälsa Din fina mamma, och säg att jag innerligt hoppas att hennes ring bara helt plötsligt hittas.
    För att någon skulle erkänna en SÅN sak….finns nog inte på kartan. Satans klåfingrar!!
    Om återvändande IS-soldater väljer jag att vara tyst. Det är nog bäst så…
    Kram på er.
    Jison

  4. Det är inte lönt att klaga. Skrev till kommunen när min snälla, tysta, dementa gubbe var på avlastning och hade vanvårdats, besparar er detaljerna som innefattar akuten, antibiotika och veckor av oro. Man fick inte välja avlastningsplats, sa kommunen. De hade en ”lista”.
    Fick till svar från kommunen att de har lämnat informationen till ansvarig person. Där dog ärendet. Nu betraktas jag som grinig och otacksam kärring som måste få plats till gubben på ett ställe som inte fanns på “listan”. Men i somras vågade jag lämna honom (besteg Kilimanjaro och kunde inte ha med honom) och det var en plats som fungerade, ja ut kom de ju aldrig och miljön var som något som Gud glömt. Men mer kan man väl inte kräva om man är på ett äldreboende?
    Så, välkommen till gänget irriterade anhöriga. Vi är väldigt många nu.

Kommentarer är stängda.