Julhumor: Den olycklige rånaren, en riktigt norsk historia

Till dig som gillar krim och samtidigt har ett stort sinne för humor, vill jag ge lite skön julläsning.

Det här är ett utdrag ur min dokumentärbok “Brott i Sverige”. Läs och le:

DEN OLYCKLIGE RÅNAREN

1998

 

Norrmannen var desperat och

behövde pengar. Att råna posten

i Lycksele tycktes som en utmärkt

idé – tills precis allting gick fel …

Klockan var exakt 09.33 den 15 juli 1998 när postkassörskan Kerstin Ahlenius tittade upp och blev förvånad.

Kerstin hade arbetat på posten i Lycksele i 28 år, men det som nu skulle komma att ske hade hon aldrig upplevt förr.

Några minuter tidigare hade kunden Elvy Sehlin kommit till kassan för att ta ut 2 500 kronor. Kerstin Ahlenius hade då upptäckt att hon hade för lite pengar i kassan, och gått till huvudkassan och hämtat 20 000 kronor i femhundralappar.

När Kerstin kom tillbaka till sin kassa la hon i ögonvrån märke till en man som kom in genom dörren. Hon reagerade direkt på att han var ”utklädd” och sa senare till polisen att han ”såg i princip ut som en rånare”.

Mannen var lång, smal och ”ranglig”, enligt Kerstin. Han bar stora, bruna solglasögon och hade en blå snusnäsduk knuten runt huvudet så att den täckte munnen och näsan. Hon uppfattade också att han med ena handen dolde något under sin jacka.

Kerstin stirrade på honom.

Och plötsligt drog han fram en svart pistol.

Dåliga tider

Roger Nordeng var nervös.

Under de senaste fem åren hade han haft dålig ekonomi och det senaste året hade på flera sätt varit riktigt dåligt.

Den 26-årige norrmannen från Mo i Rana hade bott i Sverige i två och ett halvt år. Först hade han jobbat på en hotellanläggning i Tärnaby. När han fick sluta där hade han och flickvännen tillfälligt flyttat till Oslo där han under några månader hade försörjt sig på tillfälliga jobb som servitör och bartender.

När Roger fick erbjudande om ett fast jobb som servitör på ett hotell i Enköping, bestämde han och flickvännen sig för att flytta tillbaka till Sverige.

Men förhållandet var allt annat än bra och under de senaste sex månaderna hade det bara blivit sämre, tills paret bröt upp.

Detta hade tagit Nordeng hårt. Han hade återvänt till Mo i Rana där han under en period bott hos sin mormor och försökt försörja sig som försäljare på ett oljeföretag.

Ekonomin var fortfarande inte bra. Roger hade en kontokreditskuld i banken på 18 000 kronor. Ett studielån på 100 000 kronor hängde som ett svart moln över honom. Dessutom hade han i början av juni köpt en Ford Sierra för 55 000 kronor av en kamrat, lovat fixa ett banklån och betala för bilen.

Men så hade det inte blivit.

Nu hade ångesten tagit ett hårt grepp kring honom. Han var bjuden på ett bröllop den 11 juli men kände att han inte orkade gå dit. Han klarade inte av att möta en massa människor och ville inte svara på vännernas frågor om hur han mådde.

Roger bestämde sig. Fredagen den 10 juli packade han sin bil full med både sommar- och vinterkläder och styrde mot Sverige. Av en ren tillfällighet valde han att stanna i Lycksele. Han hade en gång kort besökt sjukhuset där, men visste annars ingenting om stan.

När han kom fram tog han en kopp kaffe på ett fik och snackade lite med några tjejer han träffade där. Efter en snabb titt i plånboken förstod norrmannen att han skulle få övernatta i bilen.

Han ägde 100 kronor i kontanter.

Bedrövad körde han ut bilen utanför stan, parkerade sex kilometer ifrån Hotell Lappland och la sig att sova.

Kanske var det ren tur att ingen polisbil passerade hans parkering den natten.

”Det var mer vanligt att folk sov i sina bilar förr, när de hade det sämre ställt”, säger polisinspektör Lars-Arne Abrahamsson, som på den tiden tjänstgjorde i Lycksele. ”Framförallt sommartid när det var varmt ute. När jag jobbade i yttre tjänst var det inte ovanligt att vi stötte på låsta bilar där folk hade hängt kläder för rutorna. Numera är det inte lika vanligt, men visst händer det. Och att sova i sin egen bil är ju inte brottsligt.”

Mat och vila hägrar

Kanske var det solen som väckte Roger i hans bil nästa morgon.

Yrvaken och hungrig satte han sig upp och letade fram lite mat som han tagit med sig från Norge.

Han funderade.

Plånboken var lika tunn som kvällen innan, men kanske skulle situationen kunna lösa sig på något sätt. Nordeng startade bilen och körde in till Lycksele. Han promenerade planlöst omkring och tittade i skyltfönster, innan han på nytt parkerade bilen utanför stan och tillbringade resten av dagen med att sitta och läsa.

När det blev söndag morgon hade Roger inte ätit på ett dygn. Han längtade efter en dusch och tanken på att få byta bilens baksäte mot en skön säng var oerhört frestande.

Roger startade bilen och körde den dryga halvmilen till Hotell Lappland, där han bad om ett rum.

När personalen ville ha betalt förklarade Nordeng att han inte hade några pengar, men att det skulle lösa sig. Han skulle kontakta sin familj som skulle sätta in pengar på hans konto. Det hade de gjort förr och det kunde man lita på.

Folket på hotellet köpte Rogers förklaring och godkände att han skulle betala för sig på måndagen. Han fick nyckeln till rum 403.

Enligt vad Nordeng senare skulle berätta för polisen, var det för att visa sin goda vilja som han på måndagen ställde sig vid hotellets receptionsdisk och i sin kalender skrev så att alla kunde se:

Posten Lycksele 09.15.

Denna anteckning skulle dock få rakt motsatt effekt när Roger så småningom hamnade i Lycksele Tingsrätt.

Under måndagen besökte han en bilhandel men stannade för övrigt mest på hotellrummet. Han hade förklarat för personalen i receptionen att pengarna ännu inte kommit in på hans konto och mötts av förståelse. Han skulle få uppskov till nästa dag klockan 13.00 med att betala.

Sonderar terrängen

Det blev tisdag och Roger mådde inte ett dugg bättre. Bortsett från alla andra problem var han nu skyldig 1 007 kronor på hotellet och han hade ingen idé om hur han skulle ta sig ur knipan.

Eller hade han det, sedan länge? Anteckningarna i hans kalender skulle senare tyda på det.

Nordeng lämnade hotellet, körde in till Lycksele och promenerade omkring. Enligt egen utsago såg han i ett skyltfönster bilder från en studentbal och stannade upp för att se om han kände igen de flickor han pratat med på fiket, när han kom till Lycksele.

Sedan gick han vidare, tittade i skyltfönstren till Åhléns och en sportaffär. Vidare höll han sig i området vid Nordbanken, posten, Domusvaruhuset mittemot posten och en blomsteraffär som låg nära posten. Han skulle senare påstå att detta var en ren tillfällighet, medan vittnet, städerskan Julia Jonsson, sett hans nervösa beteende och menade att han verkade ha stått där för att ”hålla koll”.

Så småningom körde Roger tillbaka till hotellet och kände paniken växa. Hans tidsfrist höll på att gå ut och några pengar hade han fortfarande inte.

För att inte väcka misstänksamhet hos personalen, lämnade han sin väska med ägodelar kvar på rummet, när han smög sig ut, startade bilen och körde iväg.

Nordeng var helt på det klara med att han skulle få tillbringa ännu en natt i bilens baksäte.

Men det var ju trots allt sommar.

”Helt klart mådde han inte bra”, säger Lars-Arne Abrahamsson. ”Nordeng hade checkat in på hotellet under eget namn, lämnat sitt personnummer och registreringsnumret till sin egen bil. Han visste att han låg illa till att åka fast för bedrägeri om han inte betalade räkningen. Han var tvungen att hitta en lösning för att få fram pengar. Men själv är jag ganska övertygad om att han planerat rånet långt tidigare – det här var en beräknande kille.”

Ett misslyckat rån

När Kerstin Ahlenius såg att den maskerade mannen riktade det svarta vapnet mot henne, fylldes hon omedelbart av blandade känslor.

Å ena sidan var hon nästan säker på att det var en leksakspistol av plast han höll i handen.

Å andra sidan var hon livrädd för att hon kunde ha fel, och att rånaren skulle skjuta.

Mannen kom nu närmare den plats där Elvy Sehlin stod vid Kerstins kassa. Han viftade med pistolen mot Kerstin och sa:

”Det är ett rån, det här.”

Kerstin hade fortfarande svårt att ta mannen på allvar. Trots att hon var rädd frågade hon om det var ”på skoj”?

Mannen svarade:

”Nej, det är ett rån. Öppna lådan och hit med pengarna!”

Även Elvy Sehlin hade blicken fixerad vid den svarta pistolen. Mannen viftade med den igen och sa:

”Jag skjuter, jag skjuter!”

Sehlin drog sig långsamt mot utgången. Hon hann notera att mannen var spensligt byggd, cirka 180 centimeter lång, klädd i en blå poplinjacka och med en keps nerdragen över huvudet.

När hon väl kom ut på gatan sprang Elvy Sehlin.

Raka vägen till polisstationen.

 

Kerstin Ahlenius väntade på det skott som aldrig kom.

Och plötsligt förstod hon intuitivt att det heller inte skulle komma. Att det var en leksakspistol som mannen höll i.

Hittills hade han inte upptäckt att hon faktiskt stod med en rejäl sedelbunt i sin vänstra hand. Istället hade han flera gånger krävs att hon skulle öppna luckan till det kassafack där hon normalt sett förvarade pengar.

Och där det nu inte fanns några.

Glasluckan mellan henne och mannen var delvis öppen. Nu tog han ett snabbt steg framåt, fick ett grepp om hennes högra underarm och försökte dra henne till sig.

Fortfarande utan att märka att hon höll 20 000 kronor i handen.

Efteråt kunde Kerstin minnas att hon aldrig sagt rakt ut att rånaren inte skulle få några pengar, men att hon tydligt visat det.  Det gjorde ont när han drog i henne så att hon pressades mot disken, och hon kämpade för att komma ur hans grepp så att hon skulle kunna komma åt larmknappen.

Bättre fly …

Roger Nordeng insåg plötsligt att inte heller denna dag var en av de bättre i hans liv. Kvinnan på andra sidan disken kämpade hårt emot och verkade inte vara rädd för den pistol han höll i handen.

Bättre fly än illa fäkta.

Snabbt släppte han henne, snurrade runt och skyndade mot utgången.

Kerstin, som hittills varken kunnat eller vågat larma på grund av rädsla för att mannen skulle skjuta, tryckte nu på knappen. Samtidigt ropade hon till sina kolleger att hon hade blivit utsatt för rånförsök och att de skulle ringa polisen.

I postfackslokalen mellan gatan och kassalokalen såg nu Jan Andersson hur den märkligt maskerade mannen som nyss stått vid en kassa, rusade mot utgången. Rånaren passerade på bara två meters håll och Jan hann lägga märke till vilken färg det var på de hårslingor som hängde ner under kepsen. När mannen förstod att Andersson stirrade på honom försökte han dra upp snusnäsduken ända till näsroten. Den andra handen höll han i jackfickan som om han dolde något där, vilket fick Jan att bli rädd.

För en sekund övervägde Andersson att kasta sig över mannen, men kanske var det rånarens dolda hand som hejdade honom. Istället följde han efter mannen ut på gatan och tittade efter honom när han sprang Storgatan i sydlig riktning och över på den västra sidan av gatan.

När rånaren kom i höjd med Lyckselebostäders kontor drog han ner snusnäsduken från ansiktet, innan han skyndade vidare. Jan kunde se mannen springa över en parkeringsplats och in i parken vid Djupskolavan, där han försvann ur sikte.

Nu kom en postanställd ut på den trappa där Andersson stod. Jan frågade honom om det verkligen hade varit ett rån, och tjänstemannen svarade ja. Jan hämtade omedelbart sin bil och körde längs Storgatan för att se om han kunde upptäcka rånaren. Därefter plockade han upp posttjänstemannen och tillsammans åkte de runt och spanade en stund.

Men rånaren var borta.

Det var mitt i sommaren och på polisstationen i Lycksele hade man delat upp semestrarna mellan sig. Lars-Arne Abrahamsson var chef för ett utredningsturlag, men under sommaren fick han ha dubbla roller och också vikariera som närpolischef. Nu bestod hela polisstyrkan av honom själv, Christer Ekbäck, Tore Holmlund och Lage Dahlberg.

”Jag var på väg till receptionen när Lage kom till mig och sa att vi hade ett pågående postrån i lilla Lycksele. Jag undrade om det var ett skämt så jag var tvungen att fråga honom – vi hade aldrig haft ett bank- eller postrån i Lyckseles historia! Men jag såg på Lages ansiktsuttryck att det var sant, och var tvungen att tänka snabbt. Hur skulle vi hantera situationen med så lite personal?”

Lage var upptagen och Lars-Arne insåg att bara han själv och Christer Ekbäck hade möjlighet att rycka ut omedelbart.

”Då kom nästa fråga – skulle vi springa eller ta bilen? Märkligt nog hade det nog gått snabbare att springa, men vi visste ju inte vad som skulle hända när vi kom fram, det kunde ju bli en jakt. Så vi ringde till posten och bad chefen där möta oss utanför, på baksidan. Sedan tog vi en radiobil och sneddade över kommungården.”

När poliserna kom fram möttes de av en skärrad postchef som kunde bekräfta att posten varit utsatt för ett rånförsök, och att rånaren försvunnit bara någon minut tidigare.

Poliserna visste inte riktigt vad de skulle göra. De hade inget vettigt signalement på rånaren, inte heller visste de om han hade flytt springande eller i bil.

Lars-Arne Abrahamsson skrattar vid minnet.

”Vi var själva skärrade och uppjagade. När postchefen frågade mig om han skulle stänga kontoret och sätta upp en skylt, svarade jag först att det inte var nödvändigt – jag var så inne i mina egna funderingar. Sedan insåg jag allvaret i situationen och föreslog att han skulle stänga omedelbart.”

 Nervös och olycklig

Bara 15 minuter efter rånet satt Leopold Oddvall vid sitt skrivbord på Arbetsförmedlingen med en telefonlur i handen. I andra änden hade han en journalist som ringde från Radio Skellefteå.

Oddvall hade fullt upp. Han var ensam på Arbetsförmedlingen och bortsett från journalisten kom det en hel del folk som ville prata arbete med honom.

När dörren slogs upp och norrmannen kom in pratade Leopold fortfarande i telefon. Under de sju, åtta minuter samtalet pågick noterade han att mannen verkade rejält stressad och uppjagad. Han vandrade otåligt fram och tillbaka och såg sig nervöst omkring.

När Oddvall lagt på luren gick mannen rakt på sak. Han undrade var socialkontoret i Lycksele låg. Kunde Leopold möjligen ge honom en vägbeskrivning?

Det kunde den vänlige tjänstemannen. Han hämtade en telefonkatalog, slog upp en karta och visade hur norrmannen skulle gå.

Därefter försvann mannen lika snabbt som han kommit.

Sammanbrottet nära

Roger Nordeng kände paniken växa inom sig. Rånet som skulle ha löst många av hans problem, hade misslyckats fullständigt. Han var trött, olycklig och pank – vem skulle kunna hjälpa honom nu?

Socialen, förstås!

Marie Wikström hade snart avslutat sin treåriga socionomutbildning. Hon hade under sitt yrkesverksamma liv arbetat med människor både inom vården och på Försäkringskassan. Nu var hon sommarvikarie på Socialkontoret i Lycksele och satt ensam i receptionen när en mycket olycklig man plötsligt dök upp framför henne.

När Marie frågade vad mannen ville trodde hon att han skulle bryta ihop framför henne. Han var rödögd av gråt, tog sig för ansiktet, hade svårt att få fram orden, tuggade och svalde och tårar trängde fram i hans ögon.

Marie lyckades snabbt förstå att mannens problem inte bara var av ekonomisk art. Han upprepade hela tiden att han måste få hjälp, att han måste få ”prata med någon.”

När handläggaren Lars-Åke Hermansson fick samtalet från Marie i receptionen förstod han att det var bråttom. Han gick dit, hämtade den förtvivlade och till synes mycket förvirrade mannen och tog med honom till sitt rum.

Nu forsade orden ur Roger.  Medan han höll händerna för ansiktet och grät förklarade han att det inte fanns någon lösning på hans problem. Han hade problem med flickvännen, kamraterna och arbetet, en obetald hotellskuld och ekonomiskt trassel i största allmänhet.

Lars-Åke Hermansson arbetar i dag på Arbetsförmedlingen i Lycksele. Han skrattar gott när han drar sig till minnes vad som hände den där sommaronsdagen för många år sedan.

”Jag fick ju först höra att han gått fel på vägen till oss, och hamnat på Arbetsförmedlingen. När han nu satt framför mig kom det en lång och tårdrypande historia om hur all världens elände hade drabbat honom. Allt var förfärligt och hemskt och till råga på allt hade det slutat med en obetald hotellskuld.”

Det var varken första eller sista gången Lars-Åke skulle lyssna på något liknande. Efter sina år på socialkontoret i Lycksele var han luttrad och visste vad årstiden brukade föra med sig.

”Varje sommar var det likadant – vi fick in udda typer och vinddrivna farkoster som hade råkat illa ut, tappat börsen och inte kunde ta sig hem. I de lägena gällde det att vara rationell och så att säga hjälpa dem ut ur stan så fort som möjligt. Det var väl så jag tänkte i det här fallet också, att jag skulle hjälpa killen att komma hem till Norge.”

Men Lars-Åke                   Hermansson, en vänlig och förstående själ, förstod också att han inte skulle kunna hjälpa mannen i det skick han nu befann sig.

Roger måste få träffa en psykolog först. Lars-Åke bokade tid åt Nordeng klockan 15.00 samma dag och ville sedan visa honom vägen till Lycksele lasarett.

Nordeng tyckte att det var en bra idé. Men han var hungrig, han hade ingenstans att sova, inga cigarretter och dessutom var bensinen i hans bil slut.

Allt det där skulle man nog kunna lösa, försäkrade Hermansson. En sak i taget, bara.

Till att börja med bad han socialens kanslist att skriva ut en check på 147 kronor, som skulle täcka Rogers akuta behov av cigarretter och bensin. Sedan gällde det att skaffa en sängplats, och naturligtvis skulle det bli på Duvan.

Snöpligt slut

Lars-Åke skjutsade Roger till Duvan, ett vandrarhem med restaurang som drivs av frikyrkor i Lycksele, där de bokade ett rum.

Därefter var det dags att åka till Posten, där rekvisitionen skulle lösas in!

I bilen noterade Hermansson att mannen blev alltmer nervös och orolig. Socialtjänstemannen kunde ju inte veta, att Posten var den sista platsen på jorden norrmannen ville åka till just nu!

”Han var väldigt stirrig i bilen”, säger Lars-Åke Hermansson, ”men jag tänkte inte mer på det just då. Jag hade ju ingen aning om varför han var rädd för att åka till Posten.”

Medan Lars-Åke styrde tjänstebilen genom Lycksele pratade Roger vidare. Han grät inte längre men var fortfarande nedstämd. När de kom fram tänkte Hermansson parkera precis utanför Posten men Nordeng bad honom ställa bilen längre bort och pekade istället på en parkeringsplats vid Kommunalhuset en bit ifrån Posten.

Hermansson ryckte på axlarna. Det fanns i och för sig inte särskilt många människor på platsen, men närheten till Systembolaget och Domus gjorde ju att det kunde komma att passera många, och kanske var Nordeng i alldeles för dåligt skick för att klara att se människor.

Denna teori kunde tyckas bekräftad när Roger kom med nästa önskemål. Han förklarade stammande att han var i så dåligt psykiskt skick att han inte orkade med människor. Han led av fobi mot folksamlingar och framförallt orkade han inte stå i kö. Han var rädd att han skulle börja gråta inne på Posten. Kunde Lars-Åke möjligen vara så vänlig att gå in och hämta pengarna åt honom?

Det kunde den förstående Hermansson.

Medan Roger nervöst väntade i bilen försvann socialtjänstemannen, bara för att komma tillbaka en kort stund senare med ett negativt besked.

Posten var stängd på grund av rån!

                   ”När jag kom tillbaka till bilen ramlade pusselbitarna på plats”, berättar Lars-Åke Hermansson. ”Alla små tecken hos honom blev plötsligt till en klar bild och jag tänkte: Här sitter rånaren, det är han som har gjort det!”

                   Men Hermansson, något chockad över sin plötsliga upptäckt, lyckades hålla masken och tänkte snabbt ut en plan. Samtidigt lyckades han spela medlidsam när han informerade norrmannen om att Posten var stängd.

”Vilken otur vi har, hördu”, sa han men tillade: ”Vi ska i alla fall se till att du får lite mat så länge. Vi åker till Duvan.”

”Det där var förstås en ren manöver från min sida”, säger Lars-Åke Hermansson. ”Jag kunde ju inte gärna säga till honom att jag förstod att han var rånaren, och att vi skulle åka till polisen.”

Roger var fortfarande nedstämd, men han protesterade inte alls mot att gå in på restaurangen trots att det var mycket folk därinne.

Tydligen hade hans fobi mot folksamlingar blåst bort på några minuter.

Medan Nordeng glatt tuggade i sig gratismaten, förklarade socialtjänstemannen att han skulle köpa cigarretter till Roger och ordna fler pengarekvisitioner. Han lämnade bordet, smög sig ut och drog upp mobilen.

Samtalet gick till polisen.

När posten hade stängt tog Lars-Arne och hans kollega med Kerstin Ahlenius för att hålla ett förhör med henne. Under tiden fick Lars-Arne veta att Lars-Åke Hermansson hade ringt från Duvan och berättat om den mystiske man han försökte hjälpa och som möjligen skulle kunna vara rånaren själv.

Lars-Arne Abrahamsson:

”Jag tog direkt ett beslut om att killen skulle hämtas in till förhör. Att han skulle vara rånaren lät förstås för bra för att vara sant, men hans uppträdande var tillräckligt konstigt för att vi i varje fall skulle vilja prata med honom.”

Lyckseles enda polispatrull utgjordes den dagen av Lage Dahlberg och Leif Nilsson, som fick i uppdrag att åka till Duvan och hämta den märklige norrmannen, som än en gång fick konstatera att lyckan inte stått honom bi.

”De hämtade honom kl 11.20 och han följde med helt utan någon som helst dramatik”, berättar Lars-Arne Abrahamsson. ”Han var aldrig motsträvig på något sätt, förmodligen var han redan då övertygad om att han skulle klara sig undan.”

”De var snabba och kom medan han fortfarande satt och åt”, minns Lars-Åke Hermansson. ”Alltihop hade gått ganska fort och jag var aldrig rädd. Roger var inte på något sätt aggressiv eller hotfull. Jag fick för mig att hela hans rånförsök trots allt hade varit ett resultat av en plötslig ingivelse och att han var en ganska förvirrad man.”

Senare, när Lars-Åke fick veta att Roger hade hotat postkassörskan med en leksakspistol som polisen inte hade hittat, fick han en idé.

”Mitt emot socialkontoret låg en kyrkomur med massor av hål och skrevor. Jag trodde att han kanske hade stoppat in pistolen där någonstans, så jag berättade det för polisen och tog faktiskt en liten tur själv för att leta. Men varken jag eller polisen hittade den. Det ligger ju också en liten insjö i parken borta vid OK/Q8 och kanske hade han slängt den där under sin flykt.”

 Klantighet utan motstycke

Lycksele är, med sina 8 000 invånare inte alltför stort och ord färdas fort. Vid det här laget visste polisen redan att en norrman smitit från räkningen på Hotell Lappland. Medan Lage Dahlberg inledde det första förhöret med norrmannen bara 20 minuter efter att man gripit honom, satt kollegan Christer Ekbäck och la ihop två och två. Han körde bort till Hotell Lappland, fick veta att Nordeng hade lämnat kvar en väska där och tog den snabbt i beslag.

När väskan en stund senare tömdes på stationen och poliserna kunde läsa anteckningarna i Roger Nordengs kalender, visste de inte om de skulle skratta eller gråta. Förutom noteringen ”Posten Lycksele 09.15”, hittade man vid bläddrandet en hel del andra anteckningar som Nordeng skulle få mycket svårt att förklara i tingsrätten:

”Gör alla oss menniskor til tok och galna. I slutendan är endast en väg kvar att bryta en lag. För att själv kunde se att själv ha roligt att själv börja om. Jag tror jag är redo. På måndag. Vi ser.”

På nästa sida i kalendern kunde utredarna storögda läsa:

”Ranet

         Joggesko

         Genser

         Jakke

         Lue

         Hansker

         V Bag

         Lekepistol”

och därunder:

”300 000:- = ca 150 000:- till meg = ok. Sett bilen en bra plass ikke langt fra Posten”

Det såg inte bra ut för Roger.

Och värre skulle det bli.

”Jag blev förstås exalterad när allt blev solklart”, säger Lars-Arne Abrahamsson. ”Jag ringde direkt till åklagaren Inga-Lis Adervall och hon anhöll norrmannen klockan 11.52. Nu kunde vi lugna ner oss och koncentrera oss på förhören.”

Postkassörskan Kerstin Ahlenius hade förhörts bara en halvtimme efter rånet och hade då kunnat lämna ett bra signalement på gärningsmannen. Det hade också kunden Elvy Sehlin, städerskan Julia Jonsson och Jan Andersson som hade stått i postfackslokalen.

När polisen visiterade norrmannen hittade de ett par solglasögon som enligt vittnena stämde mycket bra överens med dem som rånaren haft.

Men vissa viktiga delar fattades. Var fanns pistolen som han hade använt vid rånförsöket? Var den äkta, eller en leksak? Snusnäsduken och kepsen skulle också behövas som bevismaterial.

”På grund av att han lämnat sitt bilnummer på hotellet och att han bett Lars-Åke Hermansson om bensinpengar, visste vi ju att han hade en bil stående någonstans”, säger Lars-Arne Abrahamsson. ”Vi förstod ju också att han borde ha ställt bilen relativt nära posten. Tack och lov är Lycksele inte så stort, så när vi gav oss ut och letade hittade vi hans Ford Sierra på stan. Vi tog den till polisstationen där Thore och Lage gjorde husrannsakan i den.”

Under en hög med kläder i framsätet hittade poliserna en snusnäsduk. Längre bak i bilen låg en keps. Det skulle inte ta vittnena många minuter att berätta, att det var exakt dessa plagg rånaren haft på sig inne på Posten.

Lars-Arne Abrahamsson skrattar:

”Jag kommer aldrig att glömma det här. Varken jag eller mina kolleger hade någonsin tidigare upplevt en så klantig gärningsman. När det hände skrattade vi väl inte, såg inte det roliga i det utan var bara glada för varje litet bevis vi kunde lägga till handlingarna. Vi visste att vi hade honom och att det fanns alltför många indicier för att han skulle kunna snacka bort det hela. Anteckningarna i kalendern tydde på att han hade tänkt råna Posten redan på måndagen. Men av någon anledning fick han väl kalla fötter, fixade det inte helt enkelt, utan var tvungen att ta sig mod och vänta till onsdagen.”

Nekade in i det sista

Genom sin klantighet med anteckningarna, snusnäsduken och kepsen, hade Roger Nordeng hade likaväl kunnat lämna ett skriftligt godkännande.

Tvärtom skulle han komma att neka sig igenom både förhören och Tingsrätten.

Icke desto mindre blev utredningen en av de snabbaste i Lyckselepolisens historia.

”Att vi fick till ett anhållande bara två och en halv timme efter brottet visar att vi hade ett flyt som inte var av denna världen. Jag vill verkligen tacka Lars-Åke Hermansson för att han reagerade som han gjorde. Om han inte hade kontaktat oss i det tidiga skedet hade Roger kunnat sticka och det hade i efterhand blivit oerhört svårt för oss att bevisa att det var just han som hade försökt råna posten. Förmodligen hade fallet blivit olöst.”

Vittnesförhören klarades av på bara några dagar och vid det laget var Roger också så bunden till brottet av det man hittat i hans väska och bil, att kammaråklagare Inga-Lis Adervall-Åström kände att hon hade bra på fötterna för sitt åtal.

Men norrmannen nekade hårdnackat. Enligt honom fanns det förklaringar till allt.

Till att börja med hade han verkligen inte haft för avsikt att lura hotellet på notan. Tvärtom skulle han ha kontaktat sin familj för att få dem att sätta in pengar på hans konto.

Det hade bara inte blivit så.

När det gällde rånet stod han på sig.

Han var oskyldig.

Trots skulder på över 170 000 kronor tyckte han inte att ekonomin var något problem. Hans familj hade alltid hjälpt honom med pengar och det skulle de säkert ha gjort den här gången också.

Beträffande snusnäsduken så trodde han säkert att han haft mellan tio och tjugo sådana med sig från Norge. Han brukade alltid ha en framför ansiktet när han åkte slalom eller skoter. Att det nu bara låg en i bilen, gömd under kläder i framsätet, tyckte han var förvånande.

De besvärande anteckningarna i kalendern kunde han också förklara. ”Posten Lycksele 09.15” hade han ju skrivit för att hotellpersonalen skulle ta honom på allvar, när han sa att han skulle hämta ut pengar.

På tisdagen, när han lämnat hotellet, hade han varit så deprimerad att han funderat på att ta livet av sig. Anteckningen om att han skulle ”bryta en lag” hade syftat på just självmord. Under kvällen hade han dock bestämt sig för att reda upp sitt liv. På onsdagen hade han därför kört till socialen, förklarat sin situation och bett att få tala med en psykolog.

En del av anteckningarna bestod av två påbörjade dikter ”som aldrig varit avsedda att förstås av andra läsare.” Noteringarna om rånet hade han gjort i norska Mo i Rana flera månader tidigare. Han hade lekt med tankarna på hur man skulle kunna gå tillväga vid ett rån, men han hade inte haft några som helst planer på att råna i verkligheten.

I hans kalender stod det också skrivet ”300 000:- = ca 150 000:- till meg = ok”. Här menade Roger att han funderat över vad som skulle hända om han vann på Triss. Om han fick 25 000 kronor i månaden i 25 år, skulle han på ett år få 300 000 kronor och därmed kunna betala av sina skulder på 150 000.

Varför han skrivit ”sett bilen på en bra plass inte langt fra Posten”, kunde Nordeng inte förklara. Han berättade däremot att han ofta fantiserade om både pengar och resor, och gjorde noteringar om detta i sin dagbok. På något ställe skulle han ha skrivit vad han skulle ha gjort med två eller tio miljoner kronor och att han bland annat skulle ha köpt en bil för 1 500 000 och en båt för en miljon kronor. Enligt vad han skrivit skulle en chaufför hämta bilen åt honom i Tyskland och en kapten skulle hämta båten. Alltihop var bara en fråga om dagdrömmar och fantasier.

Lars-Arne Abrahamsson:

”Jag var hela tiden säker på att vi hade rätt person, alla indicier stämde. Så egentligen handlade det här bara om att han fick säga precis vad han ville. Jag fick tidigt uppfattningen att han var väldigt förslagen och en skådespelare god klass. Han visste ju att han hade utfört rånförsöket men trots det pallade han sitta häktad, neka och hitta på saker som om han trodde på dem själv, dag efter dag. Men hans undanflykter höll förstås inte. Snarare verkade det som om han hade planerat alltihop oerhört noggrant och långt i förväg. Att han skulle springa till Arbetsförmedlingen och Socialkontoret efter ett misslyckat rån var väl tänkt som något slags alibi. Och jag undrar om han verkligen hade gått dit ifall rånet hade lyckats och han hade fått de 300 000 kronor han hoppats på?”.

Tragiska konsekvenser

När det i etermedia rapporteras om rån hör vi alltför ofta att ”ingen skadades”, vilket i högsta grad är en sanning med modifikation.

Även om ingen i den rånade personalen kommer till fysisk, skada, bär många av dem med sig minnet som ett livslångt trauma. Det kan räcka med att någon ropar eller smäller för hårt i en dörr, för att filmen från rånet ska spelas upp på näthinnan igen.

Efterverkningarna hade drabbat Kerstin Ahlenius redan långt innan Roger Nordeng hade börjat förklara sina anteckningar.

Direkt efter rånet, när hon tryckt på larmet, hade hon brutit ihop av spänningen och pressen. Dagen efter hade Kerstin dessutom haft ont i sidan efter att rånaren hade slitit tag i henne och dragit henne mot disken.

Ahlenius hade först tänkt att hon skulle fortsätta jobba som vanligt efter rånet, men det hade hon inte klarat av. Hon hade blivit ledsen, trött, deprimerad och fått sömnsvårigheter. Dessutom hade hennes barn blivit oroliga för vad som skulle kunna hända mamman om hon fortsatte jobba.

”Rånförsöket tog Kerstin riktigt hårt, men efter sjukskrivningen fortsatte hon ändå att arbeta som postkassörska”, säger Lars-Arne Abrahamsson. ”Jag tror att folk underskattar hur illa ett rånoffer mår efteråt. Här i Lycksele hade vi ett fall där personalen i en närbutik blev rånade och utsatta för kraftigt våld av rånarna. Jag undrar om de någonsin blir människor igen? Och Kerstin är ett bra exempel på hur hårt det kan ta även om det inte är våld med i bilden. I hennes fall kom chocken och känslorna när hon i efterhand började fundera över att hon inte lämnade ut pengarna, vad som kunde ha hänt om pistolen varit riktig och han hade skjutit.”

Lars-Arne berättar att många brottsoffer också känner sig personligt kränkta, även om det står klart att gärningsmännen inte varit ute efter dem, utan efter pengar eller materiella ting:

”Mina svärföräldrar hade inbrott i sin villa och mådde väldigt illa av att någon varit inne i deras hem, bland deras personliga ägodelar. Och nu senast hade en av mina kolleger inbrott i sitt hus. Trots att han är polis och har stor erfarenhet av hur andra reagerat vid inbrott, tycker han att det är djupt obehagligt och känner sig kränkt.”

 Ingen trovärdighet

Kammaråklagare Inga-Lis Adervall Åströms stämningsansökan mot Roger Nordeng lämnades in bara en vecka efter rånet och endast tolv dagar senare kunde Lycksele Tingsrätt meddela sin dom:

Genom att ha smitit från hotellräkningen hade norrmannen gjort sig skyldig till bedrägligt beteende. Och trots hans nekande kunde rätten konstatera att det var ställt utom rimligt tvivel, att det var han som hade utfört rånförsöket mot Posten.

Rätten skrev:

”Roger Nordeng har vidare dagen före rånförsöket, den 14 juli 1998, blivit sedd då han stått utanför posten under en längre tid. Det förhållandet att Roger Nordeng efter det att posten utsatts för ett rånförsök inte velat att Lars-Åke Hermansson parkerade bilen utanför posten är svårförklarligt om det inte förhållit sig så att det varit Roger Nordeng som försökt råna posten och nu fruktade att bli identifierad…Vad slutligen gäller Roger Nordengs anteckningar om ett rån ter det sig emellertid mycket besvärande för Roger Nordeng att anteckningarna upptager att bilen skall ställas inte långt från posten, det vill säga att det är ett rån mot just ett postkontor som avses. Sammantaget finner rätten att det genom den av åklagaren förebringade bevisningen har ställts utom rimligt tvivel att det varit Roger Nordeng som försökt råna posten. Roger Nordeng skall sålunda fällas till ansvar för försök till rån.”

Straffet blev fängelse i ett år och sex månader och förpassades till Ersbodaanstalten i Umeå.

Vidare dömdes Roger att betala 1 007 kronor i skadestånd till hotell Lappland.

Kerstin Ahlenius hade krävt att Roger skulle betala ett skadestånd på 25 000 kronor för kränkning, och vidare ersätta henne med 1 600 kronor för förlorad arbetsinkomst.

Rätten gick inte helt på hennes linje, när man tagit hänsyn till Brottsoffermyndighetens praxis. Kerstin fick nöja sig med 10 000 kronor för kränkningen.

Lars-Arne Abrahamsson och hans kolleger kunde lägga fallet till handlingarna. Om det inte hade varit för att postkassörskan Kerstin mådde dåligt, hade det hela kunnat arkiveras som en rolig norgehistoria.

Men hur var det då – var Roger Nordeng en trasig, vilsen, olycklig själ.

Eller var han en av Norges bästa skådespelare?

Lars-Arne Abrahamsson skrattar:

”Både och, skulle jag vilja säga, en märklig kombination. Visst var han en olycklig stackare som inte alls mådde bra. Men jag är ändå fortfarande övertygad om att rånförsöket inte var någon spontan handling, utan att han skulle förverkligade en dröm han hade haft länge, om det stora rånet. Och – hans uppträdande under förhören visar med all tydlighet att han hade en skådespelartalang som han hade kunnat förvalta bättre!”

Kanske har Lars-Arne rätt. Kanske inte.

Svaret får vi förmodligen aldrig.

Bara Roger Nordeng vet.