Ute i den verklighet som politikerna ytterst sällan tordes besöka, snöade det nu ymnigt och termometern visade ett par minusgrader.

 

I en liten glänta längst bort i ett hörn av den stora Häggviksskogen bodde en liten, liten, ensam, fattig, smutsig men mycket snäll tomte.

Nu när stora, mjuka snöflingor föll över granarna tittade han upp mot himlen.

Tomten funderade över vad han skulle göra under julen? Hur han skulle fira den, få juldagarna att skilja sig från alla de andra dagarna i hans lilla, ensamma, fattiga liv.

Han visste, att det enda han kunde lita till var Hoppet.

Och sig själv, förstås.

I det stillsamma snöandet bröts tystnaden plötsligt när några grenar knäcktes. Tomten vände sig om och tittade. Han såg att den stora Älgen med de mäktiga, mäktiga hornen kom emot honom.

”Hej på dig du”,
sa Älgen.

 

 

”Nej men hej”, sa Tomten. ”Det var länge sedan … ”

”Ja”, sa Älgen. ”Det har runnit mycket kåda längs stammarna sedan vi sågs.”

Den lilla snälla tomten blev tyst en stund. Han visste inte riktigt vad han skulle säga. Det var mycket länge sedan någon hade hälsat på honom. Han var väldigt glad för att Älgen hade kommit. Men han undrade om det var en tillfällighet?

”Har du kommit ända hit bara för att hälsa på mig?”

”Ja”, sa Älgen. ”Jag har kommit ända hit för att hälsa på dig. Jag har mer tid nu, för jag har inget jobb längre.”

Tomten blev genast dyster igen. ”Har du blivit arbetslös, precis som jag?”

”Ja”, sa Älgen. ”Jag blev övertalig. Jag fick gå hem, sa de. Jag jobbade med att sprida
vänlighet bland människor och få dem att sprida den vidare. Men det behövdes
inte längre, sa de. De sa att folk inte är lika beroende av vänlighet och umgänge
numera, nu när datorerna och Internet finns … ”

”Jaha, ja”, sa den fattiga och smutsiga men mycket snälla Tomten.

Det blev tyst en liten stund igen. Sedan sa han:

”Vill du ha en kopp kaffe, kanske? Jag skulle just koka. Jag har inga lussebullar men – tycker du om pepparkakor?”

”Hemskt mycket”, svarade Älgen. Med ett brak satte han ner sin stora älgrumpa på marken vid Tomtens lilla sprakande eld. Han lade klövarna i kors och betraktade de små gnistorna som flög varje gång det smällde till i de fuktiga vedklabbar som
elden sökte övermäktiga. Det var en vacker liten brasa, tyckte han.

”Du minns kanske”, sa Tomten, ”att jag också blev arbetslös? Jag jobbade med att hälsa på barn, lära dem vad som är rätt och fel och att vara snälla och vänliga mot andra människor. Men plötsligt kom det ett brev från kommunen som sa att jag inte
behövdes längre. Jag fick min sista lön och sedan kunde jag gå hem. Det verkade
som om barnen blev hemskt ledsna och jag tror faktiskt att jag behövdes, för
jag tycker att barnen verkar mycket mer elaka nu.”

”Visst är det så”, sa Älgen. ”De blir elaka för att deras föräldrar inte hinner ta hand om
dem, eller inte vill. Föräldrarna lämnar bort barnen tidigt på morgonen och
hämtar dem sent på kvällen. När de väl kommer hem är alla så trötta att de inte
orkar prata och visa varandra hur mycket de uppskattar varandra. Barnen vet
inte ens om deras föräldrar tycker om dem … ”

”Nä”, sa Tomten. ”Och föräldrarna tänker bara på jobb, karriär och på att köpa nya teveapparater och sådant. Det är tråkigt.”

”Jag har aldrig behövt någon teve”, sa Älgen. ”Men jag har en älgPod.”

”Vad är det?”, undrade Tomten.

”Äsch”, sa Älgen. ”Jag bara kallar den så. Det är en vanlig trattgrammofon som någon hade slängt på tippen. Den fungerade bra så jag tog med den till skogen för att få lite fin musik.”

”Trevligt”, sa Tomten. ”Det är fint med musik.”

”Klassisk, ja.” Älgen nickade. ”Men jag gillar inte rap. Och jazz är förfärligt – åtta killar som spelar olika låtar på samma gång och tävlar om vem som hörs mest.”

Kaffet hade kokat klart och en härlig doft spred sig vid den sprakande brasan. Tomten tog ner kitteln från trädgrenen och hällde upp i ett par stora och vackra men lite spruckna koppar. Han ställde fram ett litet fat med några pepparkakor och gästen lät sig väl smaka.

Älgen verkade upprörd och sorgsen samtidigt, när han fortsatte:

”Men det är inte det enda problemet, det där med barnen. Vi lever i en bedrövlig tid.
Statsministern slafsar i sig julkorv och frotterar sig med chefen för det statliga spritverket. Pöbeln åläggs avgifter för att besöka den Kungliga Hufvudstaden och råttorna sprider sig i kloakerna. De enda företag som går bra är de som tillverkar lugnande medel och magsårsmediciner. Plogade gator och välklädda poliskonstaplar är ett minne blott, tidningarna upptas av silikonstinna blondiner och retarderade dokusåpadeltagare. Försvaret skrotar dyrt inköpta reaplan och folk betalar dyrt för att bli tatuerade en masse.”

”Uj, uj, ja”, viskade Tomten, la huvudet på sned och lyssnade noga när Älgen fortsatte:

”Lussebullarna är uppe i fem kronor styck och ungar slår ner varandra för att komma över en enkronas mobiltelefon. Regeringen lurar folket att köra omkring i majsdrivna bilar som får barnen i Brasilien att svälta. Finansministern kan inte ens lägga
på en telefonlur och omklädningsrummen i simhallen är smutsiga. På fotbollsarenorna kastar folk mynt i huvudet på domarna, sedan ses de utanför och slår varann med baseballträn i huvudet. Maten i butikerna kommer från ett konstigt land som heter ”Euroshopper” och det finns inte längre några
postkontor. Sjuksköterskor tjänar sexton tusen medan estländska rånmördare får gratis akademisk examen i Karlskronafängelset och Justitieministern är en avdankad fotbollsspelare. På gatorna går folk omkring med proppar i öronen, stirrar tomt framför sig och skriker om kontrakt och avslut. På världshaven byter metallspån och grismagar ägare hundratals gånger och någon blir rik innan de når sina destinationer. Det är billigare att handla i en butik tre mil bort
än i den runt hörnet och på vårdcentralen måste folk beställa tid för att få
ett plåster eller ett gott råd!”

Älgen hade eldat upp sig ordentligt nu och Tomten förundrades över hans allmänbildning. Kanske, tänkte han, har jag bott i avskildhet i mitt hörn i skogen för länge. Då och då får jag se ett exemplar av lokaltidningen som någon slängt, men där skriver kommunalrådet alltid att allt är bra, mycket bra. Eller kanske, tänkte Tomten med ett sting av dåligt samvete, har jag blivit som de andra, som de som inte orkar bry sig.

Älgen drog efter andan och gick på:

”Vissa hävdar att Gud är en svart lesbian och folk har mössor på sig inomhus. Folkkära
skådespelare ägnar mer tid åt att slå ner folk på krogen och skaffa barn med alla och envar, än att spela Fröken Julie. Det är lögn att få en vanlig kopp svart kaffe på ett kafé, folk äter små kalla fiskbitar på luncherna och det sista Isterbandet har förmodligen dränkts i formalin på museum. Polisen har telefonsvarare när man ringer och de som städar kallas lokalvårdskonsulenter. Den som lyckas förstöra ett företag får femtio miljoner i belöning, men den som jobbar som vanligt stryps av skatt. Politikerna säger att det är ett problem att folk uppfattar vallöften som riktiga löften och det finns fler
marmeladsorter än vindrutetorkare på bensinmackarna. Det är mycket nu … ”

”Uj, uj, uj”, sa den lilla, fattiga, ensamma, smutsiga men mycket snälla Tomten.

Han var tyst en stund och drack sitt kaffe. Älgen åt fler pepparkakor.

”Du är allt en riktig orator du”, sa Tomten tyst.

”Jag vet inte det, jag”, sa Älgen.

”Du talar vackert men det låter inte alls bra, det där du berättar”, sa Tomten.

”Nej, det är inte alls bra”, sa Älgen. ”Vänlighet och omtanke verkar ha blivit omodernt och det mesta är åt skogen.” Just nu saknade han sin älgPod. Lite fin musik hade kanske lättat upp stämningen.

Tomten skakade på huvudet. ”Finns det alls något hopp, tror du?”

Älgen funderade lite. Så sa han:

”Ja, det tror jag faktiskt. Jag tror att det finns hopp. Det blir ju inte bättre eller sämre än
vad man gör det till. Det är sådana som du och jag som kan göra världen en
liten aning bättre.”

”Det låter som ett viktigt projekt”, sa Tomten.

Älgen nickade så att de mäktiga hornen svängde vilt.

”Mycket. Vi kanske till och med kan söka bidrag för det. Starta eget-bidrag eller någon
form av EU-bidrag … ”

”Vad gör du i jul?” undrade Tomten plötsligt.

”Jag vet inte”, suckade Älgen. ”Jag är ju ensam nu. Frugan, Helga, dog i den senaste älgjakten. Jag saknar henne så! Frid vare med henne … ” Älgen fick tårar i de stora, mörka ögonen. ”Den är ett oskick, den där älgjakten! Vi älgar har aldrig gjort någon
människa illa.”

”Vill du fira jul med mig, kanske?” undrade Tomten hoppfullt. ”Jag är också ensam. Jag vet inte om du får plats i mitt lilla hus, men annars kan vi hänga en filt mellan träden
och lägga ut granris som du kan sova på, där under filten.”

”Det låter väldans trevligt”, sa Älgen. ”Hemskt gärna.”

Och så blev det så att den lilla, lilla, ensamma, fattiga, smutsiga men mycket snälla Tomten och den stora Älgen med de mäktiga hornen, firade jul tillsammans. De hade inte så mycket att äta och dricka men det lilla de hade var gott. De trivdes i varandras sällskap och tillbringade många timmar vid elden med att prata om hur viktigt det var att
vara vänlig och bry sig om någon annan än sig själv.

Julaftonskvällen var gnistrande klar. Skogsmarken hade täckts av ett fint lager snö, det var några minusgrader och det bildades små frostbitar i Tomtens fina, vita skägg.

Älgen, som byggt sig en fin granrissäng under den filt Tomten hängt upp åt honom, tittade upp mot himlen och log mot stjärnorna medan han dukade fram matbitarna vid elden. Tomtens kaffekittel hängde som vanligt på en gren. Älgen slöt ögonen och drog in doften av nykokt kaffe genom mulen.

Just när Tomten och Älgen ätit sin enkla julmiddag hörde de smällandet av grenar som knäcktes, ljudet av klövar och tassar mot marken och stämmor som sjöng.

De tittade förvånat upp och fick se hur Björn och Björna, Räven och hans fru Rävja,  Kråkan och Kråkina, Haren och Hariet, Ekorren och Ekorika, Råttis och hans fru Råttina kom emot dem, följda av alla de andra djuren i Häggviksskogen.

”Nämen!” utbrast Tomten med glädje och förvåning i rösten. ”Hur kommer det sig att ni hittade hit ikväll?”

Björn log mot Tomten:

”Vi kände doften”, sa han. ”Det luktade vänlighet härifrån. Får vi slå oss ner hos er?”

Resten av julaftons kväll och natt tillbringade djuren med att sjunga och ge varandra glädje. De var överens om att skogen var en bra plats att leva på och tyckte synd om människorna som inte verkade kunna ha det lika bra.

”Emellertid och emedan”, sa Haren, ”så voro det ju väldigt enkelt. Det enda som behövs är att var och en sig bestämmer att vara vänlig, taga hänsyn och bry sig lite grand om
någon annat än det egna välbefinnandet.”

Det var alla djuren i skogen rörande överens om.

”Du är allt en riktig orator, du”, sa Tomten.

”Äsch, jag vet inte jag”, sa Haren. Han höjde sin kaffekopp: ”Men en riktigt
god jul önskar jag eder, allihopa!”

Ungefär samtidigt tog kommunalrådet en promenad med sin hund Platon i Häggviksskogen. Förvånad stannade han upp när han tyckte sig höra djurläten – konstigt nog lät det som sång – långt borta.
Platon spetsade öronen, vände huvudet mot ljudet och drog i kopplet. Men så bröts kommunalrådets koncentration av att mobilen pep till och han slet snabbt upp den ur fickan.

Ännu ett sms från Birgit. Och nu, efter beskedet om det politiska beslutet i Sollentuna, var hon mer rakt på sak.

Du är så manlig! Vill träffa dig snart… nu!

Kommunalrådet snubblade till av upphetsning och fumlade för att hitta rätt på knapparna medan han raskt började gå ut ur skogen och drog den motsträvige Platon efter sig.

För en sekund tyckte han sig höra djuren, sången, igen men skakade av sig intrycket.

Inbillning.

Det hade väl aldrig funnits några djur i Häggviksskogen, egentligen? Han tänkte att han inte visste så noga men att det heller inte spelade någon roll längre. När den nya motorleden – den som Birgit ville ha – var dragen skulle skogen sedan länge vara jämnad med marken

Nu var det han och Birgit.

”De skaj is de limit, Platon!” tjoade han glatt och drog i kopplet.