Kalla hjärtans kväll

På Öhrlundskt vis gick det ju inte riktigt som vi tänkt oss, när vi skulle äta middag på Alla Hjärtans Dag, min fru Katten och jag.

Naturligtvis borde vi ha frågat oss varför just den här restaurangen hade ett ledigt bord klockan 19, när inga andra anständiga etablissemang tycktes ha det. Men vi bokade och var glada.

Cavan, förrätten (lax och löjrom) var utmärkta.

Sedan kom biffen.

Det dröjde inte länge förrän de första bitarna fastnade i halsen på Katten och hon fick tillbringa resten av restaurangtiden på toaletten med att försöka få upp dem. Under tiden satt jag vid bordet med en köttkniv. Tillsammans slogs vi mot biffen, vilket var ett hopplöst företag. Jag tackar min lyckliga stjärna att det inte var den fyrbente Carl Sigvard ÖhrHund som fått köttet – hans små kindtänder hade utan tvekan fastnat i det sega och dragits ut.

Restaurangbesöket tog naturligtvis slut där och krogen hade vett nog att inte ta betalt för maten.

Vi beslöt att gå tvärs över gatan för att ta en Irish Coffee i baren på Scandic Hotel Anglais istället. Vi ställde oss vid disken, ögnade igenom menyn och bartendern undrade vad vi ville beställa. Vi kom plötsligt på att vi borde hälsa på en vän på andra sidan gatan, och gick.

En halvtimme senare kom vi tillbaka till baren på Anglais. Medan jag gick på toaletten ställde sig Katten på samma plats där vi stått tidigare, för att beställa. Bartendern (som vi nu kan kalla X) kastade surt åt henne en meny men när hon sa vad vi ville ha skakade han på huvudet och viftade nonchalant åt henne att gå till en annan del av lokalen.

Ensam, blond kvinna vill beställa sprit? No no …

Jag hittade henne vid ett fönsterbord, blev rätt irriterad och gick till en annan bartender. Berättade vad som hänt och frågade om jag kunde få beställa.

Det gick alldeles utmärkt.

Bartendern gick till X och frågade uppenbarligen vad som hänt. Jag hörde inte samtalet men X tittade åt mitt håll och hånskrattade.

Det gjorde han inte en stund senare när jag tog bilder av honom.

En stund senare kom han skyndande rakt mot oss. Jag upplevde situationen som hotfull och ställde mig framför min fru. X tvärstannade, glodde och låtsades sedan rätta till en stol som inte behövde rättas till. Sen lommade han iväg.

Vi hade fått nog. Innan vi gick frågade jag i receptionen efter bartenderns namn. Det fick hon inte lämna ut av säkerhetsskäl, förklarade receptionisten. Hur det var med vår säkerhet var mera oklart.

I taxin blev jag övertygad om att vi var utsatta för dolda kameran. Det var lögn i helvete att sätta fast bilbältena men detta bekymrade inte chauffören. Han var nämligen fullt upptagen med att titta på en fotbollsmatch i mobilen – medan han körde! Vi påpekade olämpligheten i detta vilket han inte brydde sig om. Vi påpekade då högljutt att det är förbjudet att titta på tv medan man kör bil. Han suckade då ljudligt och stängde av.

Sedan var det dags för hämnd och jävlar, vad det blev åka av i ishalkan. Hastighetsskyltar såg han tydligen mest som en komisk rekommendation och 30-sträckor som ett rent hån. Jag längtade efter whisky, en störthjälm och bad till den gud jag inte tror på.

Obegripligt nog kom vi hem levande. Chauffören hade bråttom att slå på matchen igen.

När jag ringde till Taxi Kurirs växel för att påpeka det olämpliga i att ha chauffören i trafik, fräste de åt mig att det inte var deras problem. Och det är klart, en rejäl utskällning är väl det bästa sättet att behålla en kund. Kundvård 2018.

Scandic var roligare. Som svar på mitt mail och mina frågor meddelade de naturligtvis att allt var ett missförstånd. Min fru hade ju haft den dåliga smaken att ställa sig vid en avlastningsyta och därför hade bartendern pekat att hon skulle gå någon annanstans. Varför hon överhuvudtaget hade fått en meny vid avlastningsytan var mera oklart, liksom varför vi en halvtimme tidigare hade varit välkomna att beställa vid avlastningsytan. Varför bartender X senare hade kommit skyndande mot just oss fick vi inget svar på. Däremot försäkrade Scandic att de minsann har både värdegrunder och uppförandekoder enligt vilka alla – alltså även min fru – ska behandlas med lika värde.

Och det är klart. Vad ska de säga?