Jag får en del mail från människor som undrar hur jag orka bråka med företag som beter sig illa. Några av dem som skriver tycker att jag är dum i huvudet och borde chilla. Andra uttrycker sin tacksamhet och berättar den ena skräckhistorien efter den andra om hur de behandlats av banker, försäkringsbolag, bilhandlare, stora kedjor och småbluffare.

En sak står ganska snart klar. I den sinnessjuka jakten efter ett kvartalsbokslut som – med en prostitutionsblinkning åt aktieägarna – alltid ser bättre ut än det förra, blir alltfler företag villiga att fiffla. Genom att sno goda siffror från kommande kvartal och flytta dem till innevarande.

Och genom att luras.

Man kan luras på många sätt. Det bästa är naturligtvis att låtsas som om man inte luras. Detta kompletterar man med att göra sig okontaktbar. Den som slår numret till ”Kundservice” får veta att hon är 2 374 i kön och att väntetiden är beräknad till åtta år. Den som är dum nog att fylla i ett ”kontaktformulär” på företagets hemsida har inget som helst kvitto på att ett klagomål skickats. Oseriösa företag avvänder sig av kontaktformulär, ty om de satte ut sin mailadress skulle de bli dränkta i mail de var tvungna att svara på och då skulle de, för att citera den glimrande David Batra, tvingas säga:

”Det här var ju tråkigt.”

För – att ha folk på kundtjänst, inte minst människor som svarar på idioternas mail, kostar pengar. Och det vill vi ju inte, eller hur? Det är snart kvartalsbokslut, ju.

Så här då: Jag kommer hem efter en trevlig dag med kreativa människor. Ideellt arbete med att försöka skapa en antologi som uppmuntrar hittills opublicerade författare. Kul!

Möts hemma av ett brev från Canal Digital, i vilket företaget hävdar att jag inte betalt en faktura på 114 kronor. Därför vill de nu ha beloppet samt 60 kronor i straffavgift. Om jag inte betalar detta kommer alla helvetets bränder att drabba mig, plus lite till. Inkasso, kronofogdar – ja, ni vet.

Ett par saker hör hit. Dels att mitt lokala energibolag en gång meddelat att jag har ett enda kabel-tv-bolag att välja på: Canal Digital (förmodligen sjukt olagligt enligt något EU-direktiv om fri konkurrens). Dels att jag betalar mina fakturor. Samma dag som de dimper ner i brevlådan. Ja, jag vet. Jag är en idiot. Men jag gör det. För att inte glömma.

Sanningen är den att Canal Digital inte sett till att jag fått någon faktura. Sanningen är också den att samtliga deras tidigare fakturor betalats i tid under alla de år jag fått deras monopol”service”.

Jag har råkat ut för samma paradnummer från ett annat IT-relaterat företag och tanken slår mig plötsligt:

Kanske, möjligen en – affärsidé!

Tänk så här: Du har 200 000 kunder. Vartannat år skickar du ett hotelsebrev till hälften av dem och kräver 60 kronor i ”förseningsavgift”. Om bara hälften av dem skräms ser det ut så här: 50 000 x 60 kronor = tre miljoner kronor, utan att lyfta ett finger. Fint som snus inför ett taskigt kvartalsbokslut. Om jag nu har fel, företaget råkar ha 400 000 kunder och 90 procent av dem betalar ”förseningsavgiften” i ren skräck, blir räkneexemplet: 180 000 x 60 kronor = 10 800 000. Mumma inför bokslutet!

Att skicka ut en hotfull faktura för något som aldrig utförts är naturligtvis det bästa som finns.

Naturligtvis försöker jag ta kontakt med Canal Digital via deras hemsida. Efter att ha tvingats surfa genom eoner av reklamsmörja lyckas jag hitta ett ”kontakta oss”.

Ett kontaktformulär. Naturligtvis. Ett sånt där utan något som helst kvitto på att företaget tagit emot den information man skickar.

Oerhört praktiskt. What happens in Cyberspace stays in cyberspace, så att säga.

Vad du, som Canal Digital-kund, vill göra åt det här överlåter jag naturligtvis till dig (men jag vet ju att massor av Teliakunder som hoppat av sedan jag skrivit om deras trakasserier). Jag återkommer med aktuella dumheter från bland andra Trygg Hansa och Live Nation, företag som också behöver rejält med smisk.

Mitt i alltihop ligger det en tragik i det här. Alltför många företag som huserar i Sverige har, i jakten på kvartalssiffrorna, inte riktigt förstått idén med att uppföra sig med normal respekt och se till att kunden är nöjd. När företagen lär sina anställda att ingen behöver ta ansvar för någonting, skulle det ju i värsta fall kunna plantera en liten tanke som den anställde kan ta med sig hem till vardagslivet.

Och då, mina vänner, handlar det inte längre om något kvartalsbokslut.

Då är vi jävligt illa ute.