Det finns fler än en dagar då jag undrar hur det står till i världen.

Vissa förhållanden – som Grekland – orkar jag inte ens diskutera. Det där sköter sig självt enligt givna regler om vi bara låter det vara, och även Dimitri får nog vakna upp nu.

Men resten, då?

Under en paus mellan några föredrag i Katrineholm promenerar jag genom staden och går in i något som av de flesta skulle betraktas som en ”skräpaffär”. Hyllorna är överfulla av kitchiga prydnadssaker, på väggarna hänger digitaltavlor av akvarier med inbyggd belysning och på golvet står stora korgar med billig tvål och schampoo.

Leksaksavdelningen. Påse efter påse med kinatillverkade, svargt färgade plastbitar som inte kan tillfredsställa barn med dagens krav i många sekunder. Saker som ska kastas, skickas till återvinning lika snabbt som de packades upp.

Men billiga. Tio kronor eller femton per påse.

Lördag förmiddag. Jag kör, som jag gjort sedan tonårsflickorna var små, med dem i den amerikanska pickupen till återvinningsstationen för att sopsortera. Jag vet att det – i det stora hela – är ett spel för gallerierna. Men, vet mina döttrar än? I så fall håller de god min.

Vi springer omkring där och gör som det står. Glas i kuben. Metall där. Batterier i burken. Brännbart i … vänta! Plötsligt står tre soppoliser i skrikgula västar vid containern och kontrollerar att folk packar upp sina säckar med brännbart innan de tömmer dem. Tankarna går osökt till Orwells 1984.

På väg mot glasburken hittar jag en ny container. Ett slags rum i stål jag inte sett förut. Skylten utanpå annonserar att man här kan lämna ”användbara” saker. Låter bra. Jag har alltid haft en inbyggd motvilja mot att slänga något som fungerar.

Vid en närmare titt visar det sig att burken tillhör Myrorna.

Så långt allt väl.

När jag hittar den upptejpade listan över vad Myrorna inte tar emot, blir jag däremot fundersam.

”Inga datorer äldre än två år. Inga laptops äldre än fem år”.

Nähä. Så var det med behovet i världen.

Senare samma dag läser jag i kvällstidningen hur en kvinna i hjälporganisationen stulit skänkta kläder och sålt dem på nätet för tiotusentals kronor.

Jag fylls av trötthet.

Jag minns också när jag för några år sedan packade bilen full med kläder, skor och andra ägodelar i mycket gott skick och styrde mot den lokala Röda Kors-mottagningen. Väl framme möttes jag av en framsträckt handflata och frågan:

”Har du herrskor i storlek 46 eller större?”

Nej, det hade jag inte. Blev därmed ivägskickad med beskedet att Röda Korset inte ville ha någonting annat eftersom inte bara de lokala lagren utan även centrallagret, var fullt.

En gång hade jag en naiv dröm om att skänkta kläder verkligen skickades iväg till fattiga människor som frös i utsatta länder.

I dag vet jag bättre.

Inte nog med att människor i hjälporganisationer stjäl. Jag ser att de stora organisationerna håller sig med kanslier och personal. Med generalsekreterare som ska ha 60 000 – 70 000 i månaden plus tjänstebil.

Hur många strumpor, böcker och stereoanläggningar ska vi skänka innan generaldirektörens lön, bil och mobil är betalda? Innan vi har betalt hyran för sekretariatet, el- och telefonräkningarna samt löner och socialavgifter för de anställda?

Hur stor del av hjälpen når verkligen fram till dem som står med stora magar i Afrika och håller på att dö? Vem värmer dem i riktigt vinterfrusna länder i öst?

Jag är inte helt säker på att jag vill tänka på det där mer. Eller vad jag ska säga till mina döttrar när de frågar om återvinning.

Jag har ju trots allt lovat mig själv att aldrig ljuga för dem.