Att signera böcker är en på många sätt fantastisk upplevelse. Senast satt jag i en av mina favoritbokhandlar – Larssons Bok & Papper i Halmstad. Syskonen Ulrika och Magnus driver med hjälp av sin fina personal en levande bokhandel som varje vecka bevisar att ryktet om bokens – och bokhandelns – död är betydligt överdrivet.

Alltid lika trevligt på Bokia i Halmstad.

Att signera är att få träffa trevliga bokhandlare och varje gång lära sig något.

Men det är också att få träffa sina läsare, och vad kunde vara viktigare? Folk kommer fram, inte alltid för att köpa, men också ibland för att bara prata. De inleder med att tala om att de redan köpt/läst alla ens böcker, och vill sedan småspråka om författandet eller någon av karaktärerna i böckerna.

Trevligt.

Men signering är också en evig väntan. Den inofficielle sverigemästaren i boksigneringar, Björn Hellberg, vet. Han har fler signeringsdagar än någon annan författare och varje år skriver han sitt namn i minst 8 000 böcker! När vi pratas vid bedömer Björn att mellan 90 och 95 procent av signeringstiden är just – väntan.

”Det är ju knappast som man föreställer sig”, säger han. ”Att det hela tiden är en enda lång kö till bordet.”

I väntan fördriver man tiden med att studera bokhandelns kunder. Deras väg runt butiken, blickarna, vilka böcker de går förbi och vilka de stannar vid. Hur de tittar på en bok och vad de gör med den när de läst baksidestexten och bläddrat.

Tro det eller ej – det är spännande.

För en författare uppstår naturligtvis frågan: Vad är det som gör att du får lust att köpa just min bok – här och nu?

Under de många, många signeringar jag gjort från Skåne till Norrland har jag funnit att det finns tre huvudgrupper av köpare. Den vanligaste är den som kommer fram, är vänlig och nyfiken, ställer lite frågor om boken och sedan köper den, glad över att få den signerad.

Så kommer den hemliga, tysta, blyga. Med snabba steg är hon eller han framme vid bordet, pekar och viskar: ”Ska ha den där.” Jag signerar och vederbörande är borta med vinden inom fem sekunder.

Och så – den obegripliga snackaren/snackerskan.

Han eller hon kommer fram, är översvallande vänlig, ställer den ena frågan efter den andra och pratar själv så att hälften vore nog. Efter femton till tjugo minuter är jag helt övertygad om att han eller hon kommer att köpa ett exemplar av alla böcker jag skrivit. Några sekunder senare faller min haka rätt ner när jag hör:  ”Det var trevligt. Tack för pratstunden.” och ser vederbörande försvinna från bordet med raska steg och utan en bok.

Kvar sitter jag med signeringspennan i högsta hugg och förstår som vanligt inte vad som hände.

Eller varför.