Plötsligt drar kylan in över sydvästra Florida. En envis sol får termometern att visa 15 grader mitt på dagen men under natten har det varit nollgradigt och flera växter har dött trots att folk täckt över dem kvällen innan.

Ändå är det ingenting jämfört med året innan. Vintern var den kallaste i Florida på 111 år. Tomaterna frös, apelsinerna frös och de fattiga mexikaner som är så beroende av skördarna och plockarjobben, grät förtvivlat när de tänkte på försörjningen.

Min vän Barry, detektiv på mordkommissionen i stan, ringde en morgon, upprörd och förvirrad.

– Du som kan det här, det är något hårt, vitt skit på min vindruta! Vad ska jag göra?

Jag förklarade för Barry, som är född och uppvuxen i Florida, vad frost är för något. Väl medveten om att han aldrig i sitt liv sett en isskrapa och än mindre hade någon i bilen, gav jag honom rådet att sätta på fläkten i tio minuter och sedan skrapa rutan med ett av sina kreditkort – en teknik som uppenbarligen fungerade.

Genom fönstret ser jag att mannen som sköter poolen har kommit. För ovanlighetens skull är han klädd i skor, strumpor, långbyxor och tjock fleecetröja istället för de shorts och den t-shirt som brukar vara hans uniform. Sakta rör han håven genom vattnet, plockar upp de få strån som letat sig ner under ytan.

– Du vet hur det är, säger han medan han öppnar en dunk med kemikalier. Ni får inte bada förrän tidigast två timmar efter att jag hällt i det här.

Jag nickar, går in, sätter på en ny kanna kaffe och rotar i garderoben efter en fleece.

För på hyllorna i affärerna finns det inte många kvar nu.

Och badandet får nog vänta.