Vi kanske skulle ha tänkt oss för.

Det lät ju bra det där med bolagisering och privatisering.

Facit är inte lika vackert.

En gammal man – någons far och farfar – får dö ensam i en rullstol framför tv:n i dagrummet, för att det blev billigast så. Medan Caremas ekonomer gnuggade händerna fick han ensam slåss med sin dödsångest. Jag har sett människor i dödsångest tillräckligt många gånger för att förstå, att man inte vill vara ensam när den sätter in.

50 allvarliga anmälningar mot SOS Alarm talar för att du långtifrån säkert kan räkna med en ambulans om du är döende. Anställda vittnar om underbemanning, om hur de går på knäna i ett företag där varje litet misstag kan bli fatalt. Och på SOS Alarms ekonomiavdelning räknar man – vinst. När en påkörd baby dör – kanske just för att ambulansen inte kom i tid – konstaterar vd:n i tv att det är ”tragiskt”.

Min tonårsdotter börjar i en privat gymnasieskola som inte, trots anvisningar, har bibliotek och inte serverar skolmat. I reklamen hävdas att skolan vill att eleverna ska öka sin sociala kompetens genom att ”umgås i restaurangmiljö”. Därför får eleverna ett kort vars värde är 47 kronor om dagen. Alla som besökt en lunchrestaurang i Stockholm vet att den summan inte ens tar en förbi salladsbordet. Skolan ger dessutom eleverna ”ökat eget ansvar” genom att ha lärarledda lektioner enbart halva dagarna. Under resten av tiden ska eleverna sköta studierna på eget ansvar. Skolan klarar sig därmed med att anställa hälften så många lärare, som man annars skulle ha behövt. På en ekonomiavdelning, sitter någon och ler.

I storstäderna är lokaltrafiken till och från i kaos. Bussar, spårvagnar, tunnelbanor och lokaltåg körs av utländska företag som vunnit upphandlingar genom att dumpa priserna. Bussförarna vittnar om hård stress, att de inte hinner gå på toaletten och att de tvingas köra på blankslitna däck.

Staten har sparat pengar, säger man. Men vill du ha ditt barn i en buss som körs av en stressad, kissnödig chaufför som inte vet om däcken håller?

Välfärd, Sverige 2011. Den ensamme farbrorn kvider ut sin dödsångest framför tv-skärmen, utan att kunna hålla någon annans hand. På trottoaren svävar den lilla babyn mellan liv och död. När brandmännen på platsen ringer SOS Alarm, svarar ingen. Utanför en skola i Stockholm samlas 16-åringar med böjda huvuden i grupper, för att försöka lista ut hur de ska bli mätta på 47 kronor.

Ovanför dem alla svävar några magiska mantran som heter Tillväxt, Effektivisering, Lönsamhet – Vinst!

Jag är inte helt säker på att din sjuke farfar, en liten baby eller min dotter ska vara vinstgenererande.

Vi skulle nog ha tänkt oss för.

Och än är det inte för sent.