Jag är fascinerad av nördar, oavsett om de samlar på motorsågar, kryper i skogen efter märkliga fåglar, kan rabbla tidtabeller utantill eller smygspanar på flygplan vid inflygningen till Arlanda. Jag har mött människor som ägnar all sin tid och energi åt lax, modellflygplan, krympta indianhuvuden, LP-skivor, skogsmaskiner, parasailing, bergsbestigning, ångmaskiner, könshårstofsar, frimärken, duvor, snöskotrar, squaredans och byxor med tofsar på.

Gemensamt för dem alla är att de har verkat lyckligare än resten av de människor jag känner. Kanske är nördighet mänsklighetens räddning. Den som samlar fjärilar orkar inte hata. Den som smeker sin senaste motorsåg är en lycklig varelse. Han som ser en ny flygplansmodell landa i motljus på Arlanda lever i eufori.

Här i USA:s sydligaste del åker jag varje vecka på bilträffar på jakt efter något unikt att skriva om och fotografera, för de svenska biltidningarna. Och i veckan som gick stötte jag på ett fenomen jag inte mött tidigare:

Mercurymania.

Tom Archambault lider av den på sitt sätt. 2004 köpte han en helt ny Mercury, körde hem den till garaget och demonterade den i molekyler. Eoner och ytterligare 90 000 dollar senare rullade han ut den snabbaste Mercury USA någonsin sett:

I dag, många år senare, kan han inte ens få de 40 000 dollar han begär för bilen. Men Tom tröstar sig med att han byggde en fyradörrars sedan med 725 hästar under huven och fick testa den på stripen åtminstone en gång.

– Hjälp mig att sälja den till Europa, vädjar han. När jag inte äger den längre vill jag inte se den här i stan!

Richard Pogact har attackerat sin Mercurymania ur en annan vinkel. Hans blåviolettskimrande monster är en 50:a som fått taket choppat och originalmotorn ersatt med alla bilbyggares favorit – en Cheva 350 och i det här fallet med tre förgasare. En Camaroflipfront, skivbromsar och nymodigheter som styr- och bromsservo gör skönheten komplett och lätt körbar.

På onsdagarna samlas dessa herrar – och många fler – för att äta flottiga hamburgare på Fosters Grille och skryta lite lagom nonchalant om sina byggen. Det är fredligt, trevligt och det känns befriande ofarligt att vistas bland dem.

Nördar må skryta för oss, vara stolta över det de gör, och tävla mot varandra. Men de krigar inte i ordets bemärkelse.

Sådana behöver vi fler av.