Det är intressant med texter. Ibland, när jag läser något jag skrivit för flera år sedan så suckar jag, undrar vad jag tänkte, och raderar eländet.

Ibland visar det sig att texten fortfarande känns aktuell.

Därför här en repris ända från september 2009. Namn och platser är annorlunda i dag, men grundproblemen desamma. Texten publicerades på ledarplats i flera svenska dagstidningar.

NÄR BLEV EMPATIN EN LYXVARA?

Malmö för några dagar sedan: Grov misshandel, hat och hot. Sammandrabbningar och kravaller under falsk flagg, en anledning att slåss, misshandla, förstöra. Polisen tycker att det gick ”hyfsat” trots att några bilar brunnit och folk fått stenar i huvudet, slagits blodiga.

Våra gränser för vad som är ”acceptabelt” har sakta förskjutits. När vi sett och läst om tillräckligt mycket våld och övergrepp, tycks vi närmast tacksamma över att offren ens överlevt.

Förra måndagen berättade tidningarna om hur två tonårsflickor försökt ta livet av sig sedan den ena blivit gruppvåldtagen.  I finska Kauhajoki sökte 22-årige Matti Juhani Saari lösningen på att han ”hatade den mänskliga rasen” genom att döda tio av sina klasskamrater och därefter sig själv.

Om mördare ska få helsidor i tidningen bör de vara av Saaris kaliber. Ett ”vanligt” mord som förr uppmärksammandes stort får numera ofta en notis, något vi knappt reagerar över. En snabb rysning och vi övergår till nöjessidorna.

Empatin har blivit en sällsynt lyxvara som får stå tillbaka för en alltmer utbredd egoism och elitism, för förakt och makthunger.

För en tid sedan pratade jag med en man som arbetat på krogar i Båstad och Visby. Uppgivet berättade han om hur champagnen flödar över golven så att skorna blir förstörda, om hur väggar måste målas om varje kväll för att lyxigt klädda unga män sprutat den ädla drycken över allt och alla. Om hur killar i 25-årsåldern haft notor på 200 000 kronor på en kväll (tragiken blir inte mindre av att en del av dem finansierar sina svinerier med Finax-lån)! Han skildrade hur dessa män visar sitt förakt mot andra, inte minst mot unga kvinnor. Att det finns en officiell ”växelkurs” där den som bjuder på drinkar kräver sex i utbyte, anses i dessa kretsar som självklart. Ergo – den som sprutar mest champagne har störst makt, får flest tjejer.

Empatibrist kan naturligtvis uppstå av flera orsaker. I  en av mina romaner är huvudpersonen psykopat. I många andra fall vi läser om, är de bakomliggande förklaringarna helt annorlunda.

Danuta Wasserman, internationellt erkänd forskare, professor i psykiatri och suicidologi och chef för NASP, Sveriges första nationella centrum för suicidforskning och prevention, fick i somras ta emot Nordiska Folkhälsopriset för sitt arbete med att förhindra den största dödsorsaken i Sverige – självmord.

Professor Wasserman hävdar med emfas och med all rätt att pengar inte köper lycka, att tillhörighet i olika gemenskaper är en betydligt viktigare faktor samt att den enskilda människans kapacitet måste uppskattas och tas tillvara. I klarspråk: Livet måste ha en mening. Man kan lätt vara olycklig i ett rikt land om man inte möts med respekt och får vara delaktig.

Till exempel i hemmet, som barn.

Alltför ofta låter vi oss stressas av omgivningens och egna krav, istället för att ta oss tid att fundera över vad som verkligen är kvalitet. Var tog tiden för reflektion och filosofiska samtal vägen? Viktiga timmar som för många går åt till att arbeta ihop nettopengar till datorer, Thailandsresor, stora teveapparater eller nya mobiltelefoner – allt det där vi måste ha. För andra går arbetstiden åt till att skapa slantar för att överleva.

Många föräldrar saknar av olika skäl tid, ork eller förmåga att lära sina barn grundläggande principer för människovärde, respekt och empati. Många barn tvingas ensamma söka åsikter och tolkningar bland kamrater och på Internet, ett ocensurerat forum där kloka åsikter blandas med våldsfilmer och självmordsförhärligande sidor som tipsar om hur man tar sitt liv.

För en ensam sjuåring framför en skimrande skärm, är det inte lätt att välja rätt och förstå.

För ett olyckligt barn som känner ensamhet och utanförskap, blir nätet lätt en inspirationskälla till fel saker.

Vid datorn är det lättare att finna våld och mord, än medmänsklighet och empati.

De flesta av oss är överens om att Internet är ett fantastiskt medium, arbetsredskap, informations- och nöjescentrum. Den som trodde att nätet var en tillfällig fluga hade fel, både vi och våra barn kommer att – på gott och ont – vara beroende av Internet varje dag för resten av våra liv.

Men som förälder innebär det också att ytterligare ett ansvarsområde, en aktivitet, har kommit in i livet. Något som varken skolan eller samhället kan ta ansvar för, utan bara vi föräldrar. .

Att inspirationen till mycket av empatilösheten och det vansinniga våldet sprids via olika media råder det knappast något tvivel om.

När blev det accepterat att sparka någon i huvudet med kängor?

När blev gruppvåldtäkt en sport?

Varför får man poäng för att filma och publicera en misshandel istället för att försöka förhindra den?

När blev ett människoliv värdelöst?

Att sucka och rycka på axlarna räcker inte, om vi ska kunna se oss själva i spegeln på morgonen. Ytterst handlar det om saker det alltid handlat om, och grundstenar varje fungerande samhälle måste få vila på:

Respekt.

För andra och för dig själv.

Numera återfinns Etik på skolschemat. Alltfler skolor kompletterar med Livskunskap och i dessa ämnen blir moral och empati naturliga diskussionsämnen. Möjligen finner du det märkligt, till och med tragiskt, att man schemalägger ämnen som borde vara självklarheter.

Men någonstans på vår resa mot framtiden har en del av självklarheterna försvunnit.

Som att man inte får trakassera sina klasskamrater, gruppvåldta flickor eller sparka människor i huvudet.

Att skolan schemalägger ämnen som tar upp samtida problem och åtgärder mot dem, är utmärkt.

Men till sist är det dig, mig och allas våra barn alltihop handlar om.

Det gemensamma ansvaret vi har, för oss själva och mot varandra, har inte förändrats.

Inte alls.