Valpen tittar misstroget på mig, fnyser och går därifrån.

Som en rättrogen muslim ligger jag på alla fyra med pannan i golvet och rotar med händerna mellan trappstegen i trappan, för att hitta den.

Routern.

Omstart, kallas det.

Mitt kommunala elbolag har haft generalras i nätet och under de senaste fyrtioåtta timmarna har Internet kommit och gått som Jehovas Vittnen. De gånger jag ringer och felanmäler hamnar jag hos SOS Alarmering (!) där en vänlig röst meddelar att jag ska felanmäla hos min provider. Detta trots att både jag, SOS och providern vet att felet ligger hos det kommunala bolaget.

”Det är så de gör nu för tiden”, berättar en insatt vän. ”Ditt kommunala elbolag vägrar skriva kontrakt med några Internetleverantörer om inte dessa tar på sig all kundservice och får på käften hela tiden, även om det är det kommunala bolagets fel.”

Feghet och ansvarslöshet, 2012. Res på er, Sollentuna Energi. Visa stake. Ta ansvar. Okej?

Tankarna går till hur det var förr. Plötsligt tycks det så länge sedan, fast det bara handlar om decennier. Då när vi levde med telefonkiosker, sladdar kopplade till väggen, bildlös kommunikation och tjocka högar av telefonkataloger.

Jo, vi överlevde.

Knas i servern var ett okänt begrepp. Liksom bristande ansvar hos leverantören.

Och till er som undrar hur kriget mot Telia går: Jo tack, utmärkt. Det har bara börjat och de ska ha så mycket smisk att de ångrar att deras försäljare satte sina rumpor i min morgonfrid.

Planeringen roar mig.