Jag bläddrar i tidningar, läser diskussioner på nätet.

Väldigt mycket handlar om Melodifestivalen, en kändis kollaps, att en annan kändis känner sig kränkt.

Som en journalistkollega nyligen sa: ”Sätt dig och räkna sidor, se hur nyhetssidorna minskar till förmån för nöjessidorna.”

Sant.

Förstå mig rätt. Jag har ingenting emot att människor engagerar sig i Melodifestivalen eller i något av alla de tv-program jag inte känner till för att jag inte hinner se dem. Men jag blir en aning bekymrad över att fåtalet vill diskutera de svenska morden och kidnappningarna i sen tid, att Reinfeldt öppnar dörren för att det vore bra att vi arbetar till 79 eftersom det annars inte finns pensionspengar, att gamla människor vanvårdas på äldreboenden, att våra barn inte får vettig mat (eller någon alls) i skolan, kvaliteten på de poliser och lärare som ska utgöra några av de viktigaste pelarna i vårt samhälle, att den stackars prinsessan Estelle ska tvångsärva en position utan att säga något, och därmed är dömd till ett liv i fångenskap.

Ungefär så. Och lite till.

Beror denna vår ovilja att diskutera de större frågorna på rädsla eller ren lättja? Jag vil tro det förra. Livet är hårt, svårt, komplicerat. Redan i det dagliga har vi tusentals beslut att fatta – logiska och moraliska problem att ta ställning till.

Det är jobbigt och ger inga pluspoäng om man skulle råka sitta i Riksdagen, där man också förväntas rösta som det parti man tilllhör

Jag har också åsikter om Björn Ranelid (som jag hejar på). Men jag tror att det vore bra om vi avsatte lika mycket medialt utrymme till diskussion om det som berör vår framtid.

Statsskicket, Republik? Monarki eller ej, med eller utan makt? Anarki? Ett nytt statsskick där vi väljer ett Dream Team istället för ett parti, eller en allians av partier.

Personligen funderar jag betydligt mer över vilka som skulle ingå i mitt Dream Team, än om det var ok att prinsessan fick de namn hon fick.

Eller om det var ok att Ranelid gick vidare.