Han är förvånansvärt öppenhjärtig, för att inte kalla det oförsiktig, den gamle mannen.
Jag känner honom inte, har bara kommit för att fråga om jag får köpa hans bil.
Jag har varit i hans hus i mindre än tio minuter när han drar upp plånboken och stolt visar ett medlemskort i The National Rifle Association, en sammanslutning av huvudsakligen vita män som hellre skulle dö än ge upp den urgamla amerikanska rätten att bära vapen. Sedan kommer ännu ett medlemskort, i en organisation som får Sverigedemokraterna att likna en bunt förvirrade vänsterungdomar.
Plötsligt säger han:
”This country is going down the drain. Especially with the nigger we have for president now. Believe me, niggers should be shot for price money.”
Niggers. Inte afroamerikaner eller svarta eller ….
Sedan kommer en lång utläggning. Den handlar till stora delar om niggers men också om mexicans och other fuckin´ spics som har förstört landet, ätit ur den amerikanska själen och lever på socialbidrag.
När jag försiktigt påpekar att USA, åtminstone de södra delarna, förmodligen skulle avstanna helt om alla mexikaner och kubaner vägrade gå till sina (mestadels svarta) jobb en dag, fnyser han föraktfullt.
”Det där är en skröna. Våra amerikanska ungdomar behöver jobben som svartskallarna har tagit ifrån dem”.
En sanning med modifikation. De flesta jag talar med – både republikaner och demokrater – är överens om att amerikanska ungdomar inte har lust att bära kartonger, plocka apelsiner, städa toaletter eller klippa gräsmattor. Framförallt inte att jobba på McDonalds för den absoluta minimilönen – sju dollar och femtio cent i timmen.
Han fortsätter:
”De förstår inte hur starka vi är, hur många vi är i det här landet som har tröttnat. Jag är frivillig i US Coast Guard, främst för att hindra svartingarna att komma in sjövägen från Kuba och allt vad det nu heter. Och jag kan berätta för dig, att vi skjuter inte upp all ammunition de ger oss – vi tar hem den och vi smugglar undan ett och annat vapen. I Coast Guard skjuter vi .50 caliber och den svider. Tro mig, vi är en grupp med tillräckligt stor arsenal för att gå i krig. Och när det är dags kommer vi inte – som presidentniggern tror – att rikta vapnen mot våra egna. Nej, vi kommer att rensa bland dem som inte behövs – patrasket som har förstört vårt land!”
Han fortsätter. Frågar mig om vi har niggers eller mexicans i Sverige. Själv har han aldrig varit utanför USA och ser egentligen ingen anledning att åka heller, även om han tillägger att det kanske kunde vara nice att se en del av Europa.
Avslutningsvis säger han tankfullt:
”Du vet, vi som verkligen älskar landet kallar oss patrioter och vi är många. Förmodligen slutar det med en revolution, vi blir helt enkelt tvungna att ta tillbaka landet med våld. De som styr i dag är niggers, maffia och advokater – lika illa alltihop. Vi behöver en ändring nu, ett skifte. Och – vi kommer att se till att det händer.”
Jag lämnar hans hus, utan ny bil, med en kall kåre längs ryggen.
Galning? Ja.
Ensam? Inte alls. Den gamle är i gott sällskap. Och när han talar om förändring menar han inte presidentkampanjen 2012.
God bless America.
Skrämmande men inte oväntat. När Obama valdes sa jag att han inte kommer att få sitta sina fyra år utan minst ett mordförsök. Nu har detta lyckligtvis inte hänt (om det inte har tystats ner).
Jag tror dock inte att de är så många som personen i ditt inlägg vill ge sken av. Om de hade varit det så tror jag vi hade sett tecken på det redan, och då inte bara genom skrävlande människor i sin ensamhet. Däremot tror jag de är många som tycker och tänker som han, men de kommer aldrig sträcka sig efter vapen och göra ord till handling.
Däremot har personen i inlägget rätt i en sak – landet behöver tas tillbaka från korrumperade politiker och advokater.
Jag blir fortsatt mörkrädd men inte förvånad. Tyvärr.
Jag tilhör dem som jublade när US fick sin förste svarte president (varför heter det svart förresten, han är ju lika mycket vit? Jo, jag förstår mekanismen bakom, det är en retoriisk fråga.
Kanske, förhoppningsvis, är personerna du beskriver inte så många som den gamle vill ge sken av, men de behöver de inte heller vara för att tända en gnista. Det finns alltid folk som vill dras med i något för att få känna att de lever.
Det kan ta vägen vart som helst.
För 30 år sedan var jag i US för första gången. Glömmer aldrig ansiktena på folk i konferensrummet när talaren hävdade att US snart inte längre kanske skulle vara demokratins, fredens, effektivitetens, ekonomins, forskningens och en massa annat number one i världen. Misstro, ilska, hån.