Jag får dubbelkolla i kalendern för att se att det inte är den 1 april.

I Aftonbladet uttalar sig professorn i histologi och neurobiologi vid Sahlgrenska akademien, Göteborgs universitet – Annica Dahlström, om hur pappor kan skada sina barn för livet, ”bara genom att vara sig själva.”

När Dahlström tycker till om män och kvinnor luktar det tysk rasforskning. Tragiskt.

Hon slår fast att mammor inte bör lämna ifrån sig barnen under de första tre åren och säger: ”Män förstår inte hur sköra barn är. De rycker axlar ur led. De låter barnens huvud hänga och slänga så att de får skador på blodkärlen i hjärnan.”

När Aftonbladets reporter frågar vad som händer om pappan trots allt tar över vårdnaden om barnet, svarar professorn:

”Den otryggheten kan i värsta fall leda till kroniska stressymptom när barnen blir äldre. Diabetes, hjärt- och kärlsjukdomar, fetma, många av de sjukdomar vi ser idag orsakas av kronisk stress. Barnen kanske inte blir lika starka psykiskt som de hade kunnat bli.”

Hon fortsätter genom att säga att pappan inte bör vara pappaledig det första halvåret, att män har mindre tålamod med drägel och bajsblöjor och att många småbarn därför får smisk av sina fäder. Hon öser på med att det är bättre med barnflicka än med pappa, att det är bättre att pappan bör ”serva” mamman på alla vis, köpa mat, laga mat, hålla rent och se till att ”mor och barn som enhet får lugn och ro”. Dessutom anser Dahlström att det vore bra med ”någon oberoende person som kunde verifiera om pappan är bra”. Hon påpekar att det finns ”många urdåliga pappor som sticker iväg till kompisar och kanske super”.

Jag tror att Annica Dahlström har rätt när det gäller många pappor. Problemet är att hon glömmer att det där också gäller många mammor. Det finns gott om människor av båda könen som av olika anledningar inte klarar, eller vill, ta hand om sitt barn. En del blir till och med så sjuka eller desperata att de tragiskt nog tar livet av sina barn. Senast en mamma norr om Stockholm.

Reaktionerna på Dahlströms uttalande har inte låtit vänta på sig. I en blogg skriver någon:

”Kan vi inte bara konstatera att tjäringen är komplett galen?”

Jag tror dessvärre att det allvarligare än så. Jag befarar att Dahlström har missat en sisådär 30 – 40 år av samhällsutveckling när det gäller barnomsorg. Och då pratar jag om föräldrarnas omsorg, inte dagis. Det är mer än 18 år sedan jag själv fick en noggrann utbildning i hur man ska hålla huvudet på en nyfödd, och såvitt jag vet har jag aldrig slitit sönder lemmarna på något av mina barn. Inte heller givit dem hjärnskador eller supit sönder deras liv.

Jag tror att Dahlström på sin ålders höst känner desperation och gör ett sista försök att provocera eftersom pensionsdomen flåsar henne i nacken. Och det lyckas hon med, med råge.

Om jag har fel är det än värre, ty då luktar hennes uttalanden misstänkt likt tysk rasforskningen från början av förra seklet.

Bekymmersamt eftersom någon faktiskt kan få för sig att tro på vad hon säger. Tragiskt eftersom vi med skattepengar har subventionerat hennes utbildning och – gud bevare oss – kanske även hennes lön som professor.

Jag är varken läkare eller professor, men jag tar mig ändå rätten att komma med ett gott råd i all vänskaplighet.

Annica Dahlström bör gå hem och vila sig.

Länge.

Hela eländet kan du läsa här:

http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article11038187.ab