Det är intressant att läsa de kommentarer jag fått – både här och på Facebook – för två stackars inlägg om den fjärde deltävlingen i Melodifestivalen.

Ostridigt är, att Melodifestivalen är en färgglad folkfest som drar tusentals betalande människor i publik till varje deltävling, och miljoner tv-tittare. 2014 sågs finalen av 3 315 000 människor, 2015 sågs den på tv av 3 770 000 människor. Till detta kommer drygt en halv miljon som ser programmet via web/play. Det betyder i klartext att mellan var tredje och varannan svensk tittar.

Icke desto mindre gäller det för vissa att spy ur sig galla i kommentarerna:

”Gäsp!”, ”Jag tittar inte på skiten”, ”Hur fan orkar folk?”, ”Vilket skitprogram!”.

Det som fascinerar mig mest är att alla dessa minoritetskritiker inte tycks ha något bättre att göra med sina liv än att ägna tid att kritisera något de inte tycker om. Jag är själv aggressivt ointresserad av både sport och segelbåtar och det skulle inte falla mig in att ramla runt på sociala medier och ägna tid åt att kritisera dessa företeelser. Det finns ju så mycket annat kul att göra.

Nåväl, för dig som är intresserad kommer här en kort redogörelse över fredagskvällen, som på många sätt var både extra intressant och extra pirrig för oss inblandade. Klockan 20.00 startade genrepet inför publik. På väg till Green Room såg jag hur teknikerna arbetade febrilt för att alla de små förändringar och justeringar som diskuterats under de senaste dygnen genomförts, så att allt nu kunde fungera perfekt (notera de tre mikrofonerna där körsångarna i de flesta numren står och sjunger bakom scenen). Det starkt lutande räcket du ser till höger i bild är räcket till den något skakiga aluminiumtrappan som leder upp till Green Room:

Att komma upp i Green Room – som i det här fallet alltså inte är något exklusivt rum utan ett ”tak” ovanför den tekniska avdelningen – och se genrepspubliken var en spännande upplevelse. Större delen av platserna i arenan var fyllda och sorlet högt och förväntansfullt.

Klockan 20.00 drog showen igång, precis som den ska göra i dag, lördag, under den riktiga tävlingen. Under de sju numren förvandlades scenen till en plats för häftiga ljusshower, eldslågor och pyrotekniska effekter. Och när det var dags för melodi nummer 4 – Killer girl – gav Linda, kören och dansarna järnet hårdare än någonsin:

När alla sju bidragen hade spelats blev det en nervös väntan på resultatet av ”omröstningen” i Green Room. Under genrepet lottar man fram låtsasvinnare för att programmet ska bli så lika det riktiga som möjligt.

Alla artister väntade tålmodigt tillsammans med sina låtskrivare på att vi skulle få ”folkets dom” i den fejkade omröstningen. En av storfavoriterna – Frans – såg mer nervös ut än någonsin.

Till sist fick vi ”resultatet” – att Linda och Killer girl går vidare till ”Andra chansen” i Halmstad nästa helg.

Vi som har jobbat med Killer girl hoppas förstås att det blir så. Konkurrensen i den här deltävlingen är stenhård med mottävlare som Molly Sandén (med över 500 000 följare på Twitter – gissa vem de röstar på?) och Martin Stenmark, bland andra.

Storfavorit inför i morgon är tävlingens yngste deltagare, 17-årige Frans Jeppsson Wall som debuterade som sexåring med ”Who´s da man” (en hyllning till Zlatan) i ”Allsång på Skansen”. Nu sjunger Frans ”If I were sorry”, en lugn låt som sätter sig på ett irriterande skönt sätt i hjärnan. Alltså unnar jag Frans att gå vidare till final, men jag håller också tummarna för att veteranen Linda – en härligt glad tjej med båda fötterna på jorden – går vidare med vår Killer girl.

Än en gång – rösta på oss, snälla du. Många gånger. Tack!